Svält börjar när kroppen slutar få näring. Först förbränner du det glykogen som finns lagrat i levern. När det tar slut vänder sig kroppen mot andra resurser. Magen slutar inte producera magsyra, trots att den är tom. Kramperna är smärtsamma. Du får humörsvängningar och det blir svårare att koncentrera sig. Fett och muskler bryts långsamt ned för att hålla dina funktioner igång. Din minskade kroppsmassa, inte minst de muskler som försvinner, får kroppen att krympa ihop. Dina kinder sjunker in. Organvävnad börjar brytas ned, med smärta som följd. Du blir krumryggad och åldrad.
För att hålla dig vid liv börjar kroppen prioritera bort funktioner. Bristen på protein gör att blodet inte längre kan hålla vätska i blodkärlen. Buken svullnar. Energi tas från organen för att hålla hjärtat och hjärnan igång. Näringsbristen gör att immunförsvaret upphör att fungera. Sjukdomar som annars vore harmlösa blir livshotande. Klarar du dig undan dem, når du till slut en punkt där hjärtat inte längre orkar slå.
Tortyr utan torterare
Mat är makt – skillnaden mellan liv och död. Mat är ett krigsverktyg, ett vapen. Antagligen ett av de första som använts i storskaligt våldsutövande. Det låter ålderdomligt, som något från en tid då grymheten inte kände några gränser. Det är en långsam och utdragen process över flera veckor. Hungern driver dig till vansinne – beredd att passera gränser du tidigare förknippat med djurens värld. Får du tillgång till lite näring kan processen fördröjas, lidandet förlängas. Svält är en tortyr utan torterare. Svälten förvrider dig. När du slutligen dör ser du knappt mänsklig ut längre. Svält är ett brutalt, urskillningslöst vapen.
Under de två världskrigen gjordes försök att svälta fienden till underkastelse. Nazisternas belägring av Leningrad tvingade fram en svält som tömde gatorna på katter, hundar och råttor. De allierades sjöblockad av Europa syftade till att tömma de tyska matförråden. Den amerikanske amiralen Chester W Nimitz föreslog Operation starvation – operation svält – för att knäcka japanerna. Japanerna hade i sin tur orsakat en svältkatastrof i Vietnam som skördade miljoner dödsfall. Allt detta drunknar i skuggan av Förintelsen.
Det var en annan tid – monstrens tid.
En tyst överenskommelse
Flera länder med despotiska regimer har sedan dess plågats av svält. Inbördeskrig i västs forna kolonier är ingen ovanlighet. Just nu pågår en svältkatastrof till följd av det brutala inbördeskriget i Sudan. Det är något som de andra håller på med.
2018 fördömde FN:s säkerhetsråd enhälligt svält som krigsmetod – men det var tyst när västs allierade Saudiarabien släppte lös svälten över Jemens befolkning. Runt 100 000 barn svalt ihjäl på tre år. Saudiarabiens toppmoderna, västerländska stridsflyg utförde precisionsanfall mot matlager och fiskebåtar. Kritiken från världsledare var ljummen. Det fanns en tyst överenskommelse bland eliten att det alltid varit tillåtet att göra så mot insurgenter.
En av upprorsbekämpningens urfäder, den franske översten Roger Trinquier, var frispråkig. I sin skrift ”La guerre moderne” från 1961 skrev han inte bara om vikten av att tortera upprorsmän, utan också om behovet att förneka dem tillgång till mat. Algerierna fick känna av hans metoder. USA var inte sena att följa efter. De brittiska experimenten i dåtidens Malaysia med så kallade herbicider – bekämpningsmedel för att avlöva djungel men också slå ut livsviktig risproduktion – visade vägen. USA försökte bokstavligen skjuta och spränga sönder risodlingar, men med regnbågsherbicider valde man istället bekämpningsmedel. 76 miljoner liter herbicider släpptes över Vietnam, med enorma konsekvenser som fortfarande märks.
Bombade utanför Malta
Precis som tortyr är svält ett trubbigt vapen. Det slår brett mot civilbefolkningen och lämnar djupa spår i dem som drabbas. Det är ett vapen som bara ”fungerar” när det dras till sin spets – när fienden helt enkelt upphör att existera och de söndriga resterna lägger sig ner och ger upp. Men det är inte vad som brukar hända. Det brutala, skoningslösa plågandet skapar istället en trasig fiende som kanske fruktar dig, men hatar dig mer än den älskar livet självt. En sådan fiende kan du aldrig förhandla med. En sådan fiende kommer att finnas kvar tills bara en av er återstår. Du har skapat ett monster.
Nu används svälten som vapen igen. Bilderna från Gaza liknar dem från Jemen och Vietnam. Blickar som antingen är tomma av hungerns nedbrytning, eller uppspärrade av dess vansinne. Det är ingen bieffekt av kriget – det är en medveten strategi. Världssamfundet hade med enkelhet kunnat se till att det fanns tillräckligt med näring för att föda Gazas befolkning.
Vid Mjölmassakern sköt Israel skarpt in i folksamlingar som försökte komma åt mat. För en vecka sedan bombades mystiskt ett fartyg med nödsändningar utanför Malta av någon typ av luftfarkost. Trots tidigare förnekanden av krigsbrott, uttalade sig nyligen den israeliske ministern Amichay Eliyahu. Han föreslog att den israeliska armén borde inrikta sig på att bomba hjälpförsändelser för att svälta befolkningen.
Ser de inte bilderna?
Det är oklart om världens ledare ser bilderna på palestinska barn med stripigt hår, revben som skär genom huden och bukar så svullna att de ser ut att kunna brisera – och bara slår undan blicken. Tror de att det inte kommer kosta något att passivt låta detta ske? Eller hoppas de innerligt att svälten som vapen ska fungera – att allas hjärtan ska sluta slå? För om de inte gör det, finns det ingen återvändo. Monstrens tid är nu.
