För första gången sedan pandemin ska vi få en helg tillsammans. Vi har mycket att ta igen: en vän har fått barn, en annan har bytt yrkesbana, en tredje förlorade sin pojkvän i en motorcykelolycka, en fjärde har både skilt sig och blivit tillsammans med samma man igen, en femte har precis prisats för Spaniens bästa teaterföreställning. När brudparet har lagt sig fortsätter festen på bybaren där vi försjunker i ett samtal om censuren som drabbat den spanska scenkonsten de senaste veckorna.
Det är två partier som vill strypa den konstnärliga friheten i Spanien: Högerkonservativa Partido Popular (PP) och högerextrema Vox. De står bakom både den kritiserade “munkavlelagen” och reformen av terroristlagarna, som sedan de infördes 2015 har lett till att 150 konstnärer, rappare, journalister och politiker dömts för sina åsikter och verk.
Under dagarna i bergen nås vi av nyhetsnotiser med nya exempel på censur som drabbar branschen:
En föreställning om Moder Teresa dras tillbaka från repertoaren på den stora teaterinstitutionen Teatros del Canal i Madrid. Den anses vara för “provocerande för den spanska kulturen och traditionen”.
”Orlando” av Virginia Woolf ställs in i Valdemorillo, eftersom ”homosexualitet förekommer”.
De styrande i Getafe kräver att innehållet måste ändras i en feministisk föreställning av 1500-tals-dramatikern Lope de Vega då texten är “pervers och innehåller sexuella anspelningar”.
Disney och Pixars film ”Buzz Lightyear” förbjuds i staden Santa Cruz de Bezana; att två kvinnliga karaktärer kysser varandra anses alltför stötande.
En föreställning om en republikansk lärare som kämpade mot fascismen ställs in i Briviesca.
Den officiella förklaringen är “bristande säkerhet i lokalen”, men konstnärerna och oppositionen menar att det rör sig om censur. Allt detta sker efter att PP och Vox sedan regionvalet i maj styr i alltfler kommuner och regioner. Högerförskjutningen i regionerna fick den socialdemokratiska presidenten Pedro Sanchez att i våras upplösa parlamentet och utlysa nyval. Den 23 juli är det alltså åter parlamentsval i Spanien och den stora frågan kretsar kring identitet, den spanska historien och kulturkonflikter.
De senaste åren har Spanien för första gången styrts av en koalitionsregering. Socialdemokrater och vänstern har regerat tillsammans i en ovanligt turbulent tid: pandemi med undantagstillstånd, krig i Europa och vulkankatastrofen i La Palma. Regeringen har genomfört en rad lagreformer: ”translagen” som ger själv-bestämmande för transpersoner, höjning av minimilönen med 67 procent, kostnadstak för elförbrukning, och ett beslut att påbörja eftersökningen av de 114 000 personer som är fortsatt försvunna efter diktaturen och inbördeskriget.
Regeringen har även öppnat diktatorn Francos grav och flyttat hans kvarlevor från det obscena mausoleet med det 150 meter höga stenkorset - som byggdes av straffångar - till en mindre symboliskt laddad plats. Utgrävningen av de 40 000 civila som begravdes i diktatorns mausoleum har precis inletts.
I våras kollapsade dock regeringssamarbetet på grund av den nya samtyckeslagen. Den hade för avsikt att eliminera sexuellt utnyttjande och utgår ifrån att alla oönskade närmanden bör ses som övergrepp, men lyckades i praktiken istället släppa ut hundratals sexualbrottslingar i förtid från fängelserna. En samtida skandal som inför det stundande valet inneburit att vänsterpartiet Podemos inte längre går till val utan ingår nu i den nystartade vänsterkoalitionen Sumar, ledd av Spaniens nuvarande vicepresident Yolanda Diaz.
Dagarna efter bröllopet fylls sociala medier med citat från det spanska skådespelarfacket: “Vi kräver skydd av våra grundläggande rättigheter – utan kultur ingen demokrati”. Ett kollage av rubriker på de censurerade verken cirkulerar med hashtagen #STOPPACENSUREN. En gammal lärare repostar ett spansk ordspråk som varje unge i hela Spanien vuxit upp med: “Det du en gång gett tar du inte tillbaka.” Min vän Pilar lägger ut Lorcas kända rader: “Ett samhälle som inte hjälper och främjar teatern är dött, eller i alla fall döende”.
Och under den klara stjärnhimlen i bergen konstaterar min vän Pedro att situationen påminner om något bekant i den spanska historien:
– Jag kan inte så mycket om hur diktaturer blir till, men jag tror att det här är början på slutet. Den auktoritära staten i Spanien är tillbaka.
