Kommentar: Socialism i fiktionens form

I en gammal roman från 1904 – Mathilda Roos ”Hennes son” – hittar jag ett argument för hur samhällets omvandling till socialism ska gå till som jag aldrig har stött på tidigare. Det är överklassen som måste skapa denna omvandling! Detta argumenterar en romankaraktär för, eftersom socialism enligt honom egentligen handlar om kärlek, och kärlek handlar i sin tur om osjälviskhet och uppoffring – och den enda klass som har sådana privilegier att dess medlemmar överhuvudtaget kan offra någonting är överklassen.

I Roos roman står det såhär: ”Jag tror på en andlig kraft, som ligger bakom, under järnlagarna, och som långsamt men säkert rubbar deras välde: att framlocka och sprida den andliga kraft, som på enkelt språk heter kärlek. Guds kärlek i människohjärtat, det är den mäktiga drivkraften i mitt Utopia. Men kärleken kan icke vara annat än barn av osjälviskheten, ja kanske rent av barn av självoffrandet. Den omskapande kraften måste således komma från den klass som redan är i besittning av livets förmåner, självvilligt och självoffrande delar med sig därav åt sina bröder.”