Det här var verkligen en sån.
Ett fullkomligt meningslöst ögonblick. Trodde jag i alla fall då.
Men av någon anledning etsade det sig fast.
Första gången jag hörde Magnus Ranstorp argumentera för att studieförbunden måste slaktas satt jag och åt en slafsig Max-hamburgare på Vasagatan i Stockholm. Jag blickade ut över de ensamma män i täckvästar som satt jämnt spridda över lokalen och stirrade tomt framför sig. Alla med hörlurar. Även jag.
Jag lyssnade på någon rutinartad radiodebatt, och blev genuint paff.
Varför hetsar vår främste terrorexpert plötsligt mot… studieförbunden? Han som är anställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap? Ska han verkligen ha en massa politiska åsikter om civilsamhället?
Skälet till hans upprördhet var att omfattande fusk med bidrag avslöjats inom flera studieförbund, och ett av dem var muslimska Ibn Rushd, som Ranstorp under många många år anklagat för att vara islamistiskt, närmare bestämt lierat med muslimska brödraskapet. Något de själva förnekar intensivt. Hans oklara skäl var egentligen mindre viktiga, det intressanta var hans upprördhet.
Det var uppenbart att studieförbunden låg risigt till.
Snart hörde jag varningsklockorna ringa överallt.
I ett samtal på den insomnade appen Clubhouse påstod göteborgspolitikern Nina Miskovsky att man inte ska läsa koranen i studieförbunden. En märklig åsikt eftersom bibelstudier varit en kärnverksamhet i de kristna förbunden. I samma diskussion sade Ranstorp att studieförbunden skulle ”stålbadas”. Han befanns sig på ett korståg för att stoppa finansieringen av ”antidemokratiska rörelser” – den utvidgade form av terrorism han gjort till sin uppgift att bekämpa. Och Studieförbunden framstod plötsligt som sveriges motsvarighet till Saudiarabien.
Expressen, som alltid varit Ranstorps största fans, anammade språkbruket direkt.
Studieförbunden fick så klart panik.
Anklagelserna var omöjliga att försvara sig mot. Fusk, som alltid förekommer, går att åtgärda. Pengar kan betalas tillbaka. Och så har skett vid ett flertal tillfällen. Det kommer säkert att hända igen. Men hur försvarar man sig mot att man på något ytterst oklart sätt finansierar antidemokratiska rörelser och i slutändan terror? Kampanjen mot studieförbunden red på skräcken för infiltration och påverkanskampanjer. En oro som just då var högsta mode.
Nu är stålbadet här.
I måndags meddelade regeringen att man kapar studieförbundens budget med 30-40 procent. En miljard på tre år. Det är en slakt. Ett dråpslag mot folkbildningen i Sverige.
Men retoriken om fusk och antidemokratiska rörelser är nästan borta.
”Det är inte huvudskälet” säger utbildningsminister Mats Persson när han frågas ut i Svergies Radio om varför han svingar yxan över det som gjort Sverige till ett av världens mest kulturellt framgångsrika och entreprenöriella land: vår höga bildningsnivå.
Han kallar det för ”fritidsaktiviteter”.
Och såna kan man alltid prioritera bort.
Det är ett av de mest kortsynta kulturpolitiska besluten på länge. På många sätt. För i samma Alexanderhugg hackar den nationalistiska Tidöregeringen bort allt som deras egen kulturpolitik vilar på.
Sverigedemokraterna har uppenbarligen inte fattat att det kulturarv de påstår sig älska har blomstrat tack vare studieförbunden. Det är i dem svenskarna lärt sig bygga nyckelharpor, fläta korgar och dansa folkdans. Det är på ABF kurserna i kulturarv och byggnadsvård hållits. Om de vill bidra till att svenskarna glömmer sina ”rötter”, så har de gjort ett genidrag. Grattis.
De moderater som älskar kultur som går på export fattar inte att det är i Medborgarskolans och Studiefrämjandets replokaler våra internationella popsuccéer fostrats. Mer där än på kulturskolan.
De har till och med kurser i hur man kör båt!
Kristdemokraterna begriper uppenbarligen inte att det är studieförbunden som sett till att svenskarna fortfarande besitter några som helst bibelkunskaper. Bokens folk går på kurs hos Bilda.
Liberalerna verkar inte ha förstått att de en gång var ett ett parti som mer än alla andra värnade just bildningen. De var lärarnas parti. Nu är de… jag vet inte vad de är längre. En sidodörr till regeringen för karriärsugna opportunister, kanske.
Om en liten grupp i samhället fråntas eller hotas att fråntas sina rättigheter så drabbas i slutändan alla. Det är exakt vad som hänt nu. Skräcken för islamistisk infiltration har använts som hävstång för att skära ner en bred, levande och livsviktig fortbildningsform.
Om Ranstorp bara varit nyttig idiot åt högerregeringen eller om politikerna verkligen trott på honom är en smula oklart.
Helt klart är att vi nu förlorar den intellektuella infrastruktur som lyft det här landet till höjder som annars varit omöjliga
