Jag trodde naivt att jag skulle få träffa en läkare då. Men när jag kom till sjukhuset fanns där 16 ambulanser som väntade på att lasta av sina patienter. Väntrummet var som en bild av helvetet. Alla stolar var upptagna. Sjuka människor lutade sig mot väggarna. Många av patienterna, från små bebisar till väldigt gamla åldringar, såg ut att må farligt dåligt. Trots det bara fortsatte väntan för oss alla.

Arbetade i vanvettigt tempo

Jag undersöktes av en läkare klockan tre på morgonen. Under de sex timmar jag väntade bevittnade jag två saker som bekymrade mig mer än min egen skada. En man med vad som verkade vara hjärtbesvär kollapsade på golvet, möjligtvis av en hjärtinfarkt. Ett litet barn skrek ”det gör ont, det gör ont!” oavbrutet i nästan tre timmar. Det var förkrossande att höra.

När jag halvvägs in i min väntan fick prata med en sjuksköterska frågade jag om det var särskilt mycket patienter den kvällen. ”Åh nej, i kväll är det ganska lugnt. De flesta kvällar den senaste tiden har varit värre”, svarade hon. Ingenting av det jag såg var personalens fel. De arbetade i ett vanvettigt tempo för att hantera en omöjlig belastning. De såg utmattade ut. Det jag bevittnade var de extraordinära, men nu normala, effekterna av 13 års åtstramningar. Sjukhus över hela landet verkar närma sig en brytpunkt.

Pressen blir för stor

Förra veckan pratade jag med en konsult för akutsjukvård vid ett universitetssjukhus i London. Hon berättade för mig att flera av sjuksköterskorna där nu är beroende av matbanker. Under­läkare med enorma studielån får 14 pund i timmen i lön. Trots detta måste de varje dag hantera en outhärdlig belastning och fatta moraliskt nedbrytande beslut, då de bestämmer vem de ska prioritera bland människor med akuta behov. Väldigt långa väntetider får till följd att ”frustrerade och rädda patienter undersöks av utmattad, demoraliserad sjukvårdspersonal”. Verbal och fysisk aggression är vardagsmat. Föga förvånande slutar personalen i horder och hon kan inte hitta ny personal som ersätter dem.

Det måste komma en punkt när de som finns kvar inte längre orkar, utan tvingas bort när den psykiska, fysiska och moraliska pressen blir för stor. Vad händer då?

Fråga inte regeringen.

Den förnekar att någon kris ens existerar.

Dödar hundratals – varje vecka

En nyligen publicerad studie visar att dödstalen ökar med åtta procent bland människor som måste vänta över sex timmar på att flyttas från akutmottagningar. Enligt en uppskattning dödar fördröjningarna inom akutsjukvården mellan 300 och 500 människor i veckan i England. Därtill kommer alla miljontals förlorade timmar och de smittor som cirkulerar i fullpackade väntrum. Regeringens ”besparingar” på det offentliga sjukvårdssystemet NHS är alla falska ekonomiers moder.

I ena andetaget hävdar regeringen att de dämpat covid så effektivt att de inte längre behöver offentliggöra infektionsnivåerna, för att i nästa skylla påfrestningarna på NHS på pandemin. Det stämmer att covid och influensan är försvårande faktorer, men den verkliga orsaken går mycket djupare: åratal av systematisk underfinansiering.

Det kumulativa finansieringsgapet för NHS sedan 2010 är över 200 miljarder pund. Detta är, som den nyligen utgivna boken ”NHS under siege” (NHS under belägring) av John Lister och Jacky Davis förklarar, mellanskillnaden mellan de pengar den offentliga sjukvården skulle ha fått om finansieringsnivåerna från innan 2010 hade bibehållits, och de pengar den faktiskt fått sedan dess.

New Labour hade många brister, men de följde den globalt vedertagna regeln att ett modernt sjukvårdssystem, för att hålla jämna steg med en åldrande befolkning och teknologiska förändringar, kräver en årlig realökning på fyra procent i sin finansiering. När Tories avvisar tanken på att ”ständigt ösa in mer och mer pengar”, avvisar de också tanken på att bibehålla en fungerande offentlig sjukvård.

Orsakat en permanent kris

Sedan 2010 har nästan 9 000 allmänna vårdplatser och akutvårdplatser försvunnit i England. Av dessa stängdes 5 000 i mars 2020 med hänvisning till social distansering och infektionskontroll. De kom aldrig tillbaka, för NHS har inte de pengar som krävs för att omorganisera sina byggnader. Genomsnittet inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är fem vårdplatser per 1 000 invånare, men Storbritannien har 2,4. I september 2021 varnade Royal College of Emergency Medicine att NHS hade ett underskott på 15 000 vårdplatser för akutsjukvård. Men ingenting gjordes.

Vårdplatskrisen försvåras av en parallell katastrof: den privatisering och avfinansiering av omsorgen som inleddes under Tories styre på 90-talet. Då omsorgssystemet nu befinner sig i en permanent kris, med brist på finansiering, personal och vårdplatser, är i genomsnitt 13 000 offentliga vårdplatser belagda av patienter som annars skulle kunna lämna dem.

Under alla omorganiseringar, avorganiseringar, kursändringar och u-svängar, har två policys stått fast de senaste 13 åren: underfinansieringen av NHS och överfinansieringen av den privata sektorn.

Samma månad som regeringen stängde ned 5 000 offentliga vårdplatser, bokade man upp samtliga 8 000 vårdplatser vid Englands privata sjukhus, och täckte hela deras driftskostnader. I utbyte behövde dessa sjukhus göra … ingenting. Det var gratis pengar.

Snarare än att lätta pandemibelastningen, behandlade de 187 privata sjukhusen sammanlagt hela åtta covidpatienter om dagen. Och de, kanske för att de nu fick betalt bara för att existera, minskade rejält antalet NHS-­finansierade ingrepp som de skulle hantera.

Avtal med privata sjukhus

2021 förlängde regeringen, genom en knappt uppmärksammad ­policy som enligt mig är lika skandalös som dess korrupta avtal om skyddsutrustning, dessa utbetalningar för att göra ingenting i ytterligare fyra år, med ett nytt ”ramavtal” för privata sjukhus. Den förväntade kostnaden är tio miljarder pund.

Inte ens när de faktiskt behandlar patienter ökar kapaciteten när man flyttar offentlig sjukvård till privata sjukhus. Detta leder bort de pengar som skulle ha spenderats i den offentliga sektorn till en mindre effektiv och dyrare sjukvård. Privata sjukhus utbildar inte sina egna läkare och sjuksköterskor. De kan inte erbjuda mer sjukvård utan att stjäla personal från NHS.

Jag mår bra, förresten. När jag till slut fick träffa en läkare hade mina symtom minskat. Men NHS förblöder i regeringens väntrum, och hoppas på ett ingrepp som aldrig verkar bli av.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian

Översättning: Jenny Cleveson