Eigil Söderin: SD snubblade på mållinjen

När partiet dundrade in riksdagen i valet 2010 intervjuades SD-toppen Mattias Karlsson i SVT, mitt under valvakan. Med ett brett leende meddelade han att ambitionen var att bli landets största parti. När då? frågar reportern med en halvt kvävt skratt.
– 2018 kanske, svarade Mattias Karlsson.
 

Ända sedan 1988, då partiet bildades av ett gäng källarnazister och för detta SS-män, har SD mer eller mindre fördubblat sitt resultat vid varje val. De har verkat vara ostoppbara och Jimmie Åkesson sa på valdagen att mellan 20 och 30 procent skulle vara ett rimligt resultat. Men profetian införlivades inte. Kanske är valresultatet början på en inbromsning av SD:s framgångståg. Partiet ser ut att ha landat på strax över 17 procent av rösterna och blir trots allt mindre än Moderaterna. De återkommande rasistskandalerna kom till slut ikapp Åkesson. Han såg väldigt trött ut på slutet.

Men den stora frågan är trots allt varför SD nått sådana framgångar. Vi vet med säkerhet att sedan Mattias Karlsson log på valvakan 2010 har Sveriges blivit ett mindre jämlikt land. Och det har gått fort. Den grundläggande förändringen inleddes av S redan på 80-talet när den ekonomiska politiken lades om. Men ojämlikheten tog ny fart i och med Alliansens maktövertagande 2006. Borgerlighetens stenhårda arbetslinje, jakt på sjuka och arbetslösa kombinerat med finanskrisen 2008 skapade grogrunden för högerpopulismen, visar ny forskning. Reinfeldt öppnade våra hjärtan men stack kniven i ryggen på välfärden.