Första delen i Sverigedemokraternas vitbok är ute. I den framkommer en bild som inte varit okänd, en som företrädare försökt tona ner.
Men tiderna har förändrats, SD hoppas hamna i regering och bakgrunden har de inte längre råd att förneka. Ändå kvarstår den, som en påminnelse om varför SD aldrig kan betraktas som ett parti bland andra.
Partiet bildades 1988, det var den rasideologiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som låg bakom bildandet. I samband med det slutade BSS i praktiken att existera och gick in i partipolitiken.
Första delen i vitboken lyfter flera intressanta aspekter gällande den här perioden.
En stor andel av grundarna och de som utgjorde partiets kärna hade sin bakgrund i nazistiska och rasideologiska miljöer. Sven Davidsson och Gösta Bergquist som båda hade sin bakgrund i fascistiska Nysvenska rörelsen.
Gustaf Ekström som var partiets första revisor och under andra världskriget tjänstgjort som frivillig i Waffen SS. Anders Klarström, med bakgrund i det nazistiska Nordiska rikspartiet (vars aktivister gjorde sig ökända för flera våldsbrott). Ulf Ranshede med bakgrund i BSS, han lämnade SD efter att ha misshandlat en 14-åring med invandrarbakgrund.
Första delen slår fast att 18 av 22 identifierade personer som grundade partiet hade direkt eller indirekt bakgrund inom BSS och andra radikalnationalistiska eller fascistiska grupperingar.
Det är även intressant hur flera av dem, efter att ha lämnat partiet, fortsatt sitt engagemang i rörelsen.
Bland annat nämns Johnny Lindén som tidigt hade en framträdande roll i SD och idag är aktiv i nazistiska Svegot.
Sverigedemokraterna har ungefär samma roll i miljön idag som de hade då. De är kittet som håller ihop och på många sätt är stammen för en bred politisk rörelse.
Nästintill samtliga nazistiska och övrigt radikalnationalistiska intiativ som dykt upp från 1988 och framåt har på ett eller annat sätt koppling till SD och BSS. Från nazistiska NMR vars grundare, Klas Lund, i en intervju beskrev hur han fann sitt politiska uppvaknande i BSS.
Till flertalet nätplattformar, däribland den som kom att bli en pionjär för miljöns nätaktivism – nazistiska Info 14.
Grundaren Robert Vesterlund var ordförande för SDU. Även nyare intiativ som Education 4 future och Nordisk alternativhöger där grundarna respektive aktörerna som har haft en roll i organisationerna har sin bakgrund i SD.
SD:s historia är därför också en samtidsberättelse. Problemet med SD är ju inte i första hand en problematisk historia - utan hur denna manifesteras idag. Den som läser SD:s första partiprogram från 1989 kan snabbt konstatera att inte särskilt mycket har förändrats i deras politik. SD är samma parti som det var vid bildandet, det är samma politiska förslag, samma radikala omstrukturering av vårt samhälle.
Det är inte SD som har förändrats – det är samhället som har det. Samtidigt fortsätter partiet att leva i symbios med en radikalnationalistisk miljö. Det handlar därmed om mer än bara kopplingar – det handlar också om vad vi får på köpet.
Det handlar om på vilket sätt en högerextrem miljö riskerar att regera efter valet.
