De senaste åren har partiet också stadigt tappat i medlemsantal – bottennivån nåddes 2020 då “bara” 75 000 personer var medlemmar.
När partiet för 30 år sedan var tio gånger större lyckades medlemmarna ofta driva partiet framför sig – ta löntagarfonderna – men i takt med att medlemsantalet fortsätter krympa tycks exemplen på det motsatta bli allt vanligare.
Inte första gången
Den nu pågående svängningen i Nato-frågan, där partiledningen går rakt emot ett nyligen fattat kongressbeslut i en ödesavgörande fråga, saknar förmodligen motstycke i avsaknad av demokratisk diskussion och förankring även i ett toppstyrt parti som Socialdemokraterna.
Jag ska förklara varför.
Det är visserligen inte första gången som kongressbeslut ignoreras av partiets ledning.
Ibland körs de av medlemsombud klubbade besluten kring politiken över av pragmatiska skäl – som till exempel förhandlingar med borgerligheten för att kunna sitta kvar vid regeringsmakten och hindra att bruna partier får inflytande.
Ibland körs kongressbeslut också över för att de har en annan inriktning än den partistyrelsen önskar.
För nio år sedan var det till exempel strid på S-kongressen om vinsterna i välfärden. En avsevärt hårdare skrivning mot välfärdsvinster än vad partistyrelsen föreslagit klubbades till slut igenom.
På ett SSU-mingel frågade jag partistyrelsens Lena Hallengren, numera socialminister, vad den hårdare skrivningen skulle få för praktiska konsekvenser för den socialdemokratiska politiken framöver.
– Ingen alls, blev det korta svaret.
Avslöjande av Baudin
Men åter till Nato-frågan.
Den socialdemokratiska kongressen har alltså beslutat att Sverige ska vara fortsatt alliansfritt.
Så kom Putins avskyvärda anfallskrig mot Ukraina och kongressbesluten är plötsligt som bortblåsta. På några veckor gör så väl statsminister som försvarsminister en helomvändning och i en rasande takt förbereds medlemsansökan tillsammans med Finland.
Processen går så fort att när partisekreterare Tobias Baudin i en radiointervju förra veckan fick frågan om vad han tycker om ett svenskt Nato-medlemskap, så svarade han gång på gång att han måste lära sig mer innan han kan säga vad han egentligen tycker.
Om partiets näst högste företrädare tycker frågan är för komplicerad för att ta ställning, så kan vän av ordning fråga sig hur då både han och partiet ändå driver på för att man ska byta linje på ett par veckor?
Och hur motiverar man tvärvändningen sett ur ett perspektiv kring medlemsinflytande och interndemokrati?
Fick inte säga något
Jo, så här, i korta drag: Medlemmarna kallas till en ”dialog” om Nato i tre timmeslånga nationella Zoom-möten samt genom sporadiska (nej, inte hundratals som det påstås i debatten) möten i enskilda distrikt och arbetarekommuner.
På det första dialogmötet på Zoom i veckan fick inte en enda av de 1 800 deltagande medlemmarna komma till tals under den knappa timme som ministrar och partitoppar höll låda.
Det andra Zoom-mötets skendialog tog förvisso upp en del frågeställningar inskickade i förväg – men precis som på det första mötet var alla deltagare i panelen övertygade om Nato-medlemskapets nödvändighet.
Det tredje mötet lär av allt att döma ha samma upplägg.
Den av partiets Nato-förespråkare så framlyfta demokratiska medlemsdialogen blev alltså inte en dialog. Den blev en monolog.
”I praktiken redan med”
Vad medlemmarna eventuellt tycker är ointressant när partistyrelsen redan bestämt vägen framåt. Och det är svårt att inte undra om den här riktningen egentligen redan är fastlagd sedan länge.
Jag minns en konversation med en högt uppsatt socialdemokrat i riksdagens utrikesutskott – för över tio år sedan, när vi diskuterade det närmande till militäralliansen som pågått i Sverige sedan många år tillbaka.
– Vi är ju i praktiken redan med i Nato, sa hen.
– Det finns ingen anledning att dra upp en så splittrande fråga till ytan när det har noll betydelse i praktiken. Det är en stendöd fråga så länge Ryssland håller sig på mattan. Och blir det allvar går vi med fullt ut på några veckor.
