Den egentliga – bästa – svenska punken är den som kom när 70-talet tog slut, föregångarna sålde ut till new wave och svenssonliv, och historieskrivningen tystnade. Råpunken. Hardcore. Det brutala, skitiga, skoningslösa oväsendet som runt om i riket, och jordklotet, fortsätter tända eldar i oregerliga ungdomssjälar. Eller som Mob 47 svarar felstavat i den här boken, på frågan hur man ska tolka deras musik: ”It should be interpretated as powerful and FAST AS FUCK!” 

Sida upp och ner med barn – ja, det är i stort sett mest fjuniga ungdomar – klädda i lump

Den här vårtprydda subkulturen har i stort sett ignorerats av det allmänna Sverige, till skillnad från den ikoniserade första punkvågen på 70-talet. Det får nu en korrigering i marginalerna i och med boken ”Råpunk – The birth of Swedish Hardcore 1981–1989”, av Linköpings David Andersson, själv med ett förflutet i scenen. 

Under lång tid har Andersson vaskat fram fotografier och berättelser ur en underjordisk värld långt från den breda fåran, för att dokumentera banden och människorna omkring, de som gjorde fanzines, bokade spelningar, reste och krökade. Det är ett, utan att underdriva, enastående slit som resulterat i den flottaste och mest livsbejakande rockbok jag någonsin sett. Sida upp och ner med barn – ja, det är i stort sett mest fjuniga ungdomar – klädda i lump. Trasiga jeans, nednötta kängor, svarta nedklottrade  läderjackor tunga av nitar, håret står rakt upp eller hänger ner långt och ovårdat, en ofattbart cool estetik som aldrig går ur tiden. En rå form före funktion. 

På 80-talet bestod punkscenen i landet av kanske några hundra själar som törstade efter fred och frihet. Banden sjöng om vardagens tristess, kapp- och nedrustning, anarki och att hata snuten, nazister, magistrar och politiker. Grupperna döpte sig till Moderat Likvidation, Anti Cimex, Huvudtvätt, Agoni, Absurd, Kurt i Kuvös, Tatuerade Snutkukar och Crude S.S. För majoriteten av er som läser det här så kan musiken bäst beskrivas som någon som drar en stol av stål snabbt över ett stengolv. För mig är det decibel med evigt liv och uppror. 

Nu är det väl så att erkännanden egentligen inte spelar någon roll – såvida man inte älskar etablissemangets musikexportpriser

Det har gått 41 år sedan Göteborgs Shitlickers släppte ”GBG 1982”: fyra låtar på under fyra minuter som är oumbärlig rockhistoria. Jag kan inte räkna gångerna i mitt liv som någon som absolut inte kan svenska, i extas har skrikit refrängen till gruppens ”Spräckta snutskallar” i mitt ansikte. Bara för att jag är svensk.

När mitt eget hardcoreband turnerade USA för 23 år sedan så var det första som hände att en punkare sa ”my favorite band is Sötlimpa, do you know them?”. Vi, som då mest brydde oss om amerikansk musik, tittade på honom som att han var galen. Och för några veckor sedan hade jag två turnerande band från USA sovandes på mitt golv. Medlemmarna, födda mot slutet av 90-talet, gjorde stora ögon över min originalpress på Disarms ”Regerings stödda mord”.

Nu är det väl så att erkännanden egentligen inte spelar någon roll – såvida man inte älskar etablissemangets musikexportpriser – men den svenska råpunkens inflytande internationellt går inte att överskatta. Jag älskar hardcore. Tills jag läggs i graven. Så det är hjärtvärmande, hur anti och fuck off jag än vill vara, att se just den här epoken så vackert och ömt presenterad av David Andersson.