Kommentar

Christoffer Röstlund Jonsson: Äntligen en berättelse om det riktigt råa Sverige

Publicerad 2 oktober, 2023 (Uppdaterad 8 december, 2024 )

Punkare på kafé Ceasar, Göteborg, 1984. Längst fram: Tomas Jonsson, sångare i Anti Cimex. Ur boken ”Råpunk”.

Bild: Sebastian Todor/Råpunk

Dagens ETC

Nevermind Ebba Grön, here’s Anti Cimex. Den andra vågen svensk punk rasade obemärkt genom 80-talet i takt med Reagans kapprustning och kärnvapenskrammel. Christoffer Röstlund Jonsson tänker kärleksfullt på spräckta snutskallar och njuter av den nya boken ”Råpunk – The birth of Swedish Hardcore 1981–1989”.

Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Christoffer Röstlund Jonsson

Text

I resten av världen känner ingen till Joakim Thåström. Men alla vet vem Cimex-Jonsson är. Ja, jag förstår att det nu går skälvningar i etablissemangets pärlhalsband, från borgarnas promillehalkiga dansgolv till vänsterns rödtjutiga efterfester. Men classic rock-runkarna får ursäkta. I tyska ockuperade ruckel och brasilianska favelas är det inte ”Staten och kapitalet” som fylleskrålas. Det är ”this fucking system is like a raped ass” man gastar.

Den egentliga – bästa – svenska punken är den som kom när 70-talet tog slut, föregångarna sålde ut till new wave och svenssonliv, och historieskrivningen tystnade. Råpunken. Hardcore. Det brutala, skitiga, skoningslösa oväsendet som runt om i riket, och jordklotet, fortsätter tända eldar i oregerliga ungdomssjälar. Eller som Mob 47 svarar felstavat i den här boken, på frågan hur man ska tolka deras musik: ”It should be interpretated as powerful and FAST AS FUCK!”