Själv har jag svårt att begripa folk vars alltför stora golvytor är kliniskt fria från både bokhögar, legobitar och kabelhärvor. För oss andra är städning en komplex aktivitet fylld av djupt mänskliga avväganden om vad som ska behållas och var. Men för småborgaren är städning en fråga om att avlägsna damm från permanent tomma ytor och då är det klart att jobbet lika gärna kan göras av en robot. På samma sätt har robotgräsklipparen kommit att definiera den småborgerliga trädgården – en öken av kortklippt gräs med noll biologisk mångfald. Verklig trädgårdskonst kan inte robotiseras i någon högre utsträckning.

Nu till saken. Företaget bakom den marknadsledande robotdammsugaren Roomba är på väg att köpas upp av Amazon. När teknikjournalister världen över rapporterade om saken framträdde en tydlig vinkel: Privatlivet är hotat! Robotdammsugaren kartlägger hemmets golvytor medan den gör sitt jobb, det hör liksom till grejen. Att kartan sedan laddas upp till ett företag är förvisso inte lika självklart. Vi bör uppmärksamma företags digitala övervakning. Men kanske finns det viktigare saker att indigneras över än att Amazon får veta din sängbredd eller om det fanns en ölfläck på ditt köksgolv?

Indignationen är småborgerlig i dubbel mening. 

För det första: robotdammsugarna har hela tiden övervakat sina golv och skickat datan till företaget Irobot. Småborgarna kände sig tydligen okej med detta, men går i taket när Irobot köps upp av Amazon. Typiskt för småborgaren är nämligen fantasierna om hur småföretag är bättre än storföretag.

Lika typisk är den neurotiska besattheten vid det egna hemmets barriärer. Som om ”privatlivet” inte är något vi lever i praktiken, tillsammans med varandra, utan ett annat ord för det livlösa småborgarhemmet.