Det är SvD:s ledarsidas (5/8) heta grepp om den nya dokumentären ”Hård rock på export”, där SVT i fyra avsnitt strålande pedagogiskt förklarar varför blågul extremrock är en global angelägenhet. Skribenten Peter Wennblads klämkäcka konservativa hyllning blir som när en spansk tant på eget bevåg restaurerade den där världsberömda Jesus-målningen från 1800-talet: en skev, clownartad skrattspegel.
För det Wennblad använder som språngbräda för att skohorna in ämnet heavy fucking metal på en mörkblå ledarsida, är att SVT:s serie bommar att lyfta det allmännas insats för Sveriges långhåriga djävulsmusiker. Lite av en miss, visst, men egentligen inget att orda om.
Första gig på ungdomsgårdar
Wennblad myser dock över att det den här gången ”inte nämns ett ord om kommunala musikskolan” när vårt lands subkulturella musikframgångar ska skissas för den bredaste tv-soffan: ”Här syns inget välvilligt etablissemang.”
Inga skattepengar har bäddat för succéerna, bara dedikerat arbete, mod, innovation, ett fuck you-finger rakt upp i det konformistiska Sveriges S-märkta betongröv. Frihet, frihet, och åter frihet skapade våra svenska metalpionjärer!
Nå. Det må va hänt. Man får tycka och tro att det var så. Men det är fel.
Jag var med från dag ett när internationella framgångssagorna Meshuggah och Refused, två band som Wennblad vurmar för i sin lilla tyckartext, drog igång i Umeå för en tre decennier sedan. Var fick de sina första gigs?
De kommunala ungdomsgårdarna.
Grisblod och obduktioner
Umeås otroligt rika musikliv som satte staden på kartan under 90-talet utgick rakt av och helhjärtat från ungdomsgårdarna, alltså stadens sociala verksamhet. Man repade där för att det fanns förstärkare och instrument att låna för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund. Man såg andra band där, lokala såväl som från hela landet och andra länder. Man bokade egna konserter där. Och man fick sina första erfarenheter av att stå på scen där.
Varför? För det fanns inga andra arenor för minderåriga tonåringar. Hårdrock, punk och hardcore är från början alltid av och för ungdomen. Det är dess natur. Barn som inte kommer in på den lokala syltan med scen, som oavsett oftast ändå inte vill befatta sig med kundovänligt oväsen. ”Vi har ingen lokal!” brukar hånfullt spottas fram av batonghögern när man vill göra ner fritidsverksamhet. Men där och då hade kidsen faktiskt lokaler och få andra alternativ om man ville lira. Den mytologiserade Hollywood-bilden av unga som rockar i föräldrarnas garage har i princip aldrig existerat i Sverige.
Jag minns när blasfemiska Throne of Ahaz spelade på Galaxen – givetvis nu nedlagd och utsåld sedan mer än 20 år, i det huset är det idag en friskola – täckta i äkta grisblod. Det blev stor skandal och debatt i Umeås lokal-tv. På ena sidan en arg präst, på andra sidan finniga, blyga hårdrocksglin och fritidspersonal som backade upp. För vem annars ska boka en growlande 16-åring som vrålar om obduktioner och att våldta nunnor, när det inte finns en spänn att tjäna på det?
Jo, en skattefinansierad ungdomsgård.
Hieroglyfer för borgarblaskan
Så här såg det ut i hela Sverige under hela 80- och 90-talet då grunden gjöts för den brutalare delen av vår musikexport. Lägg till civilsamhällets alla studieförbund – varenda hårdrocksmiljon är byggd på askan av 10 000 felaktigt ifyllda studiecirkelrapporter. Då får du nyckelfaktorer till att läderklädda fanatiker världen över lyfter näven i luften för de specifika, karakteristiska death metal-sounden stämplade i Göteborg och Stockholm. För att ge två av otaliga exempel.
Det här är såklart rena hieroglyferna för Svenska Dagbladets ledarredaktion. En plats där man bara ser värde i musik och kultur om den kan börsnoteras.
