Sven Holmberg: Poddjättarnas dominans utarmar kulturjournalistiken

Jag slås allt oftare av att poddspanarna återanvänder sitt material i tidningar och medier. ”Alex & Sigge” vill ha ner Arlandaporträtten. DN-krönika två månader senare. Caroline Ringskog Ferrada-Noli spanar om mammakorven i ”En varg söker sin pod” och kör samma analys i en text i Aftonbladet några dagar senare. Jag lyssnar på ”P3 Klubben” och Nanna Olasdotter Hallberg har en prata om att problemet med TV-serien ”Just like that” är att den är behagsjuk. Lika behagsjuk är den i hennes text i Expressen någon vecka senare. Ola Söderholm lägger ut orden i ”Stormens utveckling” om allätarkulturen och ”Så mycket bättre”. Blev en text i Aftonbladet.

Detta är bara ett urval från de poddar jag själv lyssnar på och från en kort period tillbaka. 

För den enskilda kulturarbetaren låter det som en dröm att kunna fakturera för samma tanke och för en snarlik publik flera gånger. Men för det redan förkrympta kulturlandskapet och dess läsare undrar jag om det är gynnsamt med enstaka storspelare på poddmonopolet? 

Victor Malm beskriver i Expressen om hur han som 21-åring blev arvoderad för att skriva bokrecensioner för både Skånska Dagbladet och Kristianstadbladet. Han konstaterar att den tiden är död. När lokaltidningarna skär ner är det ofta kultursidorna som ryker. Halvt etablerade frilansare som jag själv får vända sig till de större aktörerna för att kunna få ett arvode. Det är ett nålsöga. 

I en mejlkorrespondens med OBS i P1-redaktören Olof Åkerlund framgår att redaktionen får in 250 färdigskrivna texter om året. 25 av dessa antas. Då kan man tänka sig den stora mängden ofärdiga ideér och texter dags- och kvällstidningarna får in. En bra idé och att kunna skriva räcker inte idag. Du måste ha tur, timing eller kontakter också.

Kanske handlar det snarare om mängden klick och hur det personliga varumärket gjort inträde på kultursidorna.

För några månader sedan uttryckte Alex Schulman i sin podd att han inte direkt njuter av att skriva sin DN-kolumn. Det är ofta tungt. Lite tärande. En gång av tio har han någonting vettigt att säga.

Att höra uppburna kulturskribenter beklaga sig över att behöva pressa fram två nya tankar i veckan tröttar ut mig. Inte minst när trycket in på kultursidorna är så högt. De höga arvodena som profilerna får hade kunnat läggas på att köpa in ett större antal andra texter istället för på en ibland upprepad spaning. 

Tidningar köper inte in texter med samma innehåll som en annan tidning redan har publicerat. MEN vi verkar ha en uppfattning om att ett annat medium innebär en annan publik och att ljudinnehåll genomgår en magisk transformation och får en helt ny betydelse när det stöps om till text. 

Är det helt olika personer som läser och lyssnar? Jag tror inte det. Kanske handlar det snarare om mängden klick och hur det personliga varumärket gjort inträde på kultursidorna. Att vi är mer intresserade av vem som har skrivit texten än själva innehållet och att mediehusen är medvetna om detta och prioriterar klick istället för diversitet.

När SVT:s programdirektör Eva Beckman i en rapport ombads beskriva dagens kulturbevakning i relation till den som bedrevs på 90-talet säger hon att dagens kulturjournalistik saknar både tid och pengar. Folk på SVT-redaktionen kunde förr gå runt och pilla med en dokumentär i två år. Till skillnad från den mer och mer åsiktsbaserade kultursfären har de stora poddmakarna en konkurrenskraftig fördel i att de har möjlighet och tid att läsa in sig och fördjupa sina resonemang. När många kulturarbetare behöver brödjobba vid sidan av blir det tydligt att en del av lyxvaran inom kultursfären inte bara är att få betalt utan också tid.

Kan man tala om plattformskapitalism inom musikindustrin kan ett liknande samtal föras om plattformsjournalistik och en centrering kring ett fåtal aktörer och profiler. I den redan nämnda texten i Aftonbladet beskriver Söderholm musikbranschen och hur de nischade scenerna blir färre. Industrin stagnerar när nya artister med mindre resurser men med samma tillvägagångssätt måste konkurrera med redan etablerade stjärnor.

När liknande trend sprids inom kulturjournalistiken får läsarna en upplevelse som är mer homogen, stel och bekväm. Där ledarsidor och kulturtexter verkar flyta ihop och där recensenter, poddare och författare ofta är samma personer. 

Utrymme behöver ges för nya tankar och röster för att i längden engagera läsare även utanför tullarna.

Jag tänker på höstens lilla blomman-debatt som tydligen började som ett samtalsämne på en middag mellan olika kulturskribenter. Hur de olika lilla blomman-tolkningarna från middagen resulterade i texter på landets största kultursidor. För att återkoppla till Söderholm-tesen blev det lite som ett eget avsnitt av ”Så mycket bättre” orkestrerat inifrån den kulturjournalistiska högborgen.

I podden Forum med Saga Cavallin och Myrna Lorentzson frågar den sistnämnda om Cavallin har några fler spaningar inför nästa år. Ja, det har hon. Men hon kan inte säga det i podden för spaningen ligger på Bon. Haha. Jag tänkte: Det spelar väl ingen roll att det ligger på Bon? Jag prenumerar inte på Bon.

Jag slänger mig med namn. Ett sätt att skapa brus i kultur-Sverige är att rikta blicken mot den egna kåren. Kanske just för att den är så ekonomiskt utsatt. Den här texten kan ses som ännu ett nytt navelskådande inifrånperspektiv men det är för att jag som främst konsument – inte aktör – har reagerat på varför analyser och tankar som tagit sig in genom nålsögat tillåts att gå i repris.

Journalistik och innehåll är inte bara en spegel av verkligheten och samhället - medier och kulturutövare är också med och formar den.

Informationsöverföringen behöver breddas och inte krympas. Utrymme behöver ges för nya tankar och röster för att i längden engagera läsare även utanför tullarna. 

De stora mediehusen skriver ofta om kulturdöden och om hur politikens nedskärningar i det kulturella landskapet påverkar medborgarna negativt. Frågan är om de i viss mån själva bidrar till denna kulturdöd genom att gynna de som redan har en stor plattform och belöna dem för samma arbete två gånger? 

Jag läser gärna ännu en text från Söderholm, Ringskog Ferrada-Noli, Olasdotter Hallberg och Schulman. Jag vill bara inte läsa samma text som jag hört i en podd veckan innan.

Mer av Sven Holmberg: Ingen upprörs över nepotismen längre