Selma Brodrej: Plötsligt vill alla vara renavlade

Under helgen kunde alla DN-läsare avnjuta en hyfsat lång och mycket detaljerad krönika om kulturredaktören Björn Wimans släktträd. Texten med rubriken ”I en kartong hittade jag sanningen om min farmors ryska rötter” resulterade i en ilsken Instagram-story av mig där jag anklagade släktforskning för att vara klasshat och nyhetsvärdet av Wimans farmors ryska rötter för att vara obefintligt. 

Det var egentligen orättvist av mig att projicera irritationen på just Wiman eftersom han är långt ifrån ensam om att ägna sina spalter åt avlägsna blodsband. De senaste åren har släktforskning gått från att vara något obskyrt pensionärer sysslar med till att bli ytterligare en folklig betaltjänst. Via appar som ”My heritage” och ”Ancestry” har det självupptagna och slappa researcharbetet populariserats och blivit pinsamt enkelt att genomföra. Och att dela med sig av. Oavsett om ens förfäder består av skånska bönder, adelsmän eller finska kokerskor som visar sig vara ryssar verkar det inte finnas någonting som den svenska medelklassen är lika besatt av att diskutera.