Clara Lee Lundberg: Otrohet och trygghet är omöjligt att uppnå samtidigt

Först kommer passionen, sen kommer döden. De är oskiljaktiga.

När Anna Karenina först vräker sig över sin älskade greve Vronjski i underbar lust och sedan kastar sig över tågspåren i djupaste olycka har hon på ett sätt sammanfattat hela den passionerade kärlekens oundvikliga öde. Tre timmars begåvad och oemotståndlig teater om ett ostoppbart erotiskt begär säger mer än alla inlägg i den debatt om otrohet som initierades av journalisten Vesna Prekopic i DN i januari och sedan följdes av bland andra författaren Ann Heberlein och sociologiprofessor Emma Engdahl.

Anna ”Fucking” Karenina, mästerligt gestaltad av Emma Broomé, lyckas med att både förföra och förgöra – såväl sin omgivning som oss i publiken. Med hennes hesa, Hälsingemål-färgade röst som hela tiden är på väg att brytas, och den starka levande kroppen som vibrerande av åtrå fyller upp hela rummet, inkarnerar hon det som inga smarta kulturtexter i världen kan beskriva; passionens sinnesjukt starka kraft som skapar kaos, orgasmer och död. Som stakar ut ett före och efter. För som hon själv uttrycker det, halvt förlorad i sin egen åtrå: 

”Det jag känner går inte bara att o-känna.”

Det som inte nämns i de inlägg som utgjort vinterns mediala otrohetsdebatt är att det ligger i passionens natur att den: 

1. Har ett bäst före datum, det vill säga lyckan är kort.

2. Inte underkastar sig rationella argument.

3. När den dyker upp tillsammans med otrohet blir så stark att varken den som själv drabbas av den, eller världen runt omkring, blir sig lik efter den väl satts i rullning.

4. Aldrig kan kombineras med trygghet.

Det där sistnämnda kanske är det som samtidsmänniskan (och till viss del även Anna Karenina, när hon drabbas av kval, tvivel och oro) har svårast att acceptera.

Att passion och trygghet inte kan samexistera i en och samma relation (i pjäsen representerade av greve Vronjski respektive Annas make Karenin) borde vara logiskt för vem som helst, givet dess diametralt olika och oförenliga naturer. Trots det verkar detta vara det som det moderna kärlekssubjektet fortfarande hoppas på och längtar efter: 

Hora OCH madonna i en och samma kvinna. 

Fuckboy OCH niceguy i en och samma man.

En enligt mig, och troligtvis även Anna Karenina, en omöjlig önskan att uppfylla.