Kommentar: Nu avslöjas hur sårbart samhället blir med just-in-time

I vår tid är en ekonomisk katastrof den värsta av alla katastrofer. Värre än att en ö går upp i lågor.

Enorma mängder förbrukas

Hundra mil bort pågår en annan typ av eldstorm. I de södra delarna av Ukraina slår sig de ukrainska soldaterna fram. Varje kilometer är dyrköpt och kostar enormt både ifråga om ­människoliv men framför allt vad gäller dyra stridsfordon, ­sålda och donerade av väst­makter.

Vad västerländska ­tyckare hoppades skulle bli en ­uppvisning i det rörliga ­krigets konst blev istället mer av det vi redan sett. Det är en långsam strid. Varje skogslinje eller ­skyttevärn förintas med ­artilleri och varje framryckning är omständig och svår på grund av omfattande minering och robotbeskjutning.

Det är enorma mängder resurser som är satta på spel. Tusentals granater, raketer och kulor avfyras varje dag. Stridsvagnsbränsle driver 50 ton tunga vagnar. Jetbränsle håller flygplanen i luften och ständigt vakande drönare och satelliter ska underhållas och hållas igång. För att mata detta löpande band av eld och död.

Tömmer lagren i USA

Det senaste tillskottet för de ukrainska styrkorna är de ökända multipelvapnen. Det som i folkmun kallas för klusterammunition är svartlistat av ett hundratal länder. De små substridsdelarna som okontrollerat sprids ut över ett större område detonerar inte alltid och ligger istället kvar som en typ av minor. Konsekvenserna kan vara enorm för civilbefolkning och inte minst i det viktiga ukrainska jordbruket. Något Laos fick erfara efter USA:s omfattande användning under kriget i Vietnam. Vapnet är inte nytt i kriget. Redan under de inledande timmarna av invasionen använde Ryssland klusterammunition och det har inte upphört under krigets gång.

Zelenskyj har länge pressat Biden om att få tillgång till klusterammunitionen. Detta efter att USA donerat mer än två miljoner granater till Ukraina. Det amerikanska motståndet har grundat sig i att det är politiskt känsligt. Att man slutligen gått med på att skicka granaterna handlar om att det helt enkelt inte finns några andra typer av granater kvar som USA är beredda på att släppa ifrån sig. För Ukrainas del har det handlat om att överhuvudtaget ha något att skjuta.

Lagerhållning lika med förlust

För att jaga de sista procentenheterna profit så har de flesta företagen sedan länge övergått till så kallad just-in-time-produktion. Ett sätt att producera där man endast har precis det som behövs för att hålla uppe produktionen. Lagerhållning har blivit synonymt med förlust och i förlängningen den värsta av alla katastrofer, den ekonomiska.

Att det också gäller de samhällsbärande instanserna blev vi varse under pandemin då det saknades både lager av mediciner och skyddsmaterial. Att då krigsindustrin och försvarsmakterna förhåller sig likadant kan knappast komma som en överraskning.

Just nu kämpar USA, Turkiet och de europeiska länderna med att skala upp sin produktion för att kunna hantera efterfrågan. Trots att alla dessa länder tycks vara överens om att Ukraina borde få mer granater så har profitjakten satt käppar i hjulen. När EU gemensamt skulle inhandla granater till Ukraina så tog det lång tid att ta beslut hur och av vem de skulle köpa av. Frankrike drev linjen att inga företag utanför EU skulle få ingå i uppköpet av ammunition.

Vem kan anpassa sig?

En konflikt oavsett om den är väpnad eller inte avgörs till stor del av vilken anpassnings­förmåga parterna har. De som snabbast kan förändra sig efter de rådande omständigheterna tenderar att vinna. Det kan gälla att acceptera försämrade levnadsvillkor, hur man överlever drönarangrepp eller vad och hur man producerar.

När den ukrainska motoffensiven av allt att döma vilar på utnötning av fienden bestäms en allt större del av krigets utgång av väst. Ukraina kan offra sina medborgare men därefter tar deras resurser i mångt och mycket slut. Det finns helt enkelt ingen möjlighet för Ukraina att ensamma ersätta sina förluster av krigsmateriel. Då måste väst vara beredda på att anpassa sig.

Precis som det blev tydligt under pandemin så är väst dåligt rustat för storskalig produktion. De flesta företag har förlagt sin produktion i länder med betydligt lägre lönekostnader. Länder som inte sällan har andra geopolitiska intressen. Det största problemet är att företagen inte på något sätt behöver ta hänsyn till vad som är långsiktigt bäst. Alla andra faktorer är helt och hållet underställda den kapitalistiska logiken. En logik som genomsyrar hela samhället, inte minst den politiska toppen. Det mest ekonomiskt gynnsamma är överordnat allt annat. Det spelar ingen roll vilka konsekvenser det blir.

Företagen klarar inte jobbet

För att hantera eldstormarna i Grekland och Ukraina krävs andra drivkrafter än profitjakt. För att överleva måste vi anpassa oss till våra kriser. Det kräver att våra resurser hamnar under samhällets kontroll. Först då hade vi kunnat bli flexibla nog att hantera effekterna. Som det ser ut idag ställs endast kraven på anpassning på oss dödliga längst ner i pyramiden. Vi ska avstå från solsemestrar och vi får förvänta oss sämre välfärd som konsekvens av större försvarsbudgetar. Ska vi kunna anpassa oss och överleva både de försämrade säkerhetsläget och den ekologiska krisen så kräver det en förändring av helheten. Där samhällets bästa sätts som drivkraft och vår produktion anpassas därefter. Oavsett om det handlar om att producera granater, mediciner eller att tvinga tillbaka klimat­katastrofen.