Martin Aagård: Nu är mina vänner från Tjernobylregnet döda

Det var någon sorts festival på Valborgsmässoafton 1986. Troligen för att vi ungdomar inte skulle dricka ihjäl oss, något vi annars brukade försöka göra på det datumet.

Några band ur den lokala skatepunkscenen hade lyckats nästla sig in på den gamla folkparken i Gävle, så det var där vi samlades. SLAM, Force Majeure, Los Bohemos och allt vad de hette. 

Jag minns inte så mycket mer av själva evenemanget än att det gick att smuggla in körsbärsvin. 

Det började strila så smått under kvällen, vilket inte bekymrade mig särskilt mycket. Jag tyckte mest att jag blev snygg i håret. Det här var som sagt på 80-talet då ”wet look” var en grej och jag hade inte råd med några hårprodukter. När jag missade bussen hem och tvingades ta en timmes promenad i ösregnet var det fåfängan som höll mig gående.

Vad jag inte visste var att det där regnet innehöll en hälsning från en oansenlig industriort i Ukraina, 150 mil bort. Nedfallet från det största utsläppet av radioaktivitetet sen atombomberna över Japan. 

Dagarna efter uppmättes tio milllisievert i Gävletrakten. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det innebär. 

Men det var inte bra.

Året efter släppte Dross (ett av de där lokala punkbanden) den 43 sekunder långa låten ”Radioaktiv”. Den handlade om … ja, att vara radioaktiv. 

Håret från hunden som bet en. Det kanske var något sånt. Något med håret

Ett kvarts sekel senare åkte jag och min fru dit. 

Till Pripjat, som staden heter.

Vi befann oss på en konstbiennal i Kiev som startats för att marknadsföra Ukrainas EU-kandidatur (jo, det skedde redan under Janukovitj, kriget har grumlat historieskrivningen en smula). Vi hittade en tveksam hemsida, jag skrev in mina Visakortsuppgifter och hoppades på det bästa. 

Det var någonting som drog. Oklart vad. 

”Hair of the dog”, säger man på engelska. Håret från hunden som bet en. Det kanske var något sånt. Något med håret. 

Vårt resesällskap i minibussen var av samma sort som vi. Lite osäkra på om de drogs dit av fascination för död och elände eller av något sorts historieintresse. Tre tjurnackade amerikanska militärer som skulle vidare till Odessa för att träffa kvinnor. Ett brittiskt par som gjorde en blixtresa genom Östeuropa eftersom de var intresserade av ”olika konstitutioner”. 

Det var redan då, innan tv-serien, en välbesökt turistattraktion. Den sovjetiska idealstaden Pripjat påstods vara frusen i tiden, blixtsnabbt övergiven av alla sina invånare. Men den hade redan länsats på inventarier. Till och med matvarorna i det berömda snabbköpet hade blivit radioaktiva souvenirer. 

Som kompensation hade någon placerat ut lite barnleksaker på strategiska platser för turisternas mobilkameror. 

Stans pensionärer hade redan börjat flytta tillbaka. De skulle ändå dö snart och ville hem. Vår unga guide var mycket mer försiktig. Hon varvade jobb i två veckor med att vara ledig i två veckor. 

Hon ville kunna bli gravid, sa hon. 

De lyftes upp av de vårvindar som drog fram över de ändlösa ukrainska åkrarna och sveptes iväg över Östersjön

Och jag vet exakt när det hände. När det hela blev konkret.  

Guiden svepte med geigermätaren över platsen där helikoptrarna landat när de fraktade ut de akut strålningssjuka räddningsarbetarna från kraftverket. 

Den sprakade högt. 

Inne vid reaktorn hade plutonium fastnat på helikoptermedarna, som sedan trycktes fast i marken i evakueringszonen strax intill det berömda pariserhjulet ni kanske sett på bild.

Plutonium är tungt. 

Det ligger där det ligger.

Men Cesiumpartiklar är lätta. De lyftes upp av de vårvindar som drog fram över de ändlösa ukrainska åkrarna och sveptes iväg över Östersjön innan de regnade ner över min tveksamma frisyr i Gävle.

Jag kan villigt erkänna att jag fram tills dess haft en avslappnad attityd till kärnkraft. Funkar det så funkar det, liksom. Men något fastnade som Plutonium på en helikoptermede efter besöket. 

I vårt sovrum hänger en karta över hur nedfallet spreds över Belarus när vindarna svepte norrut. Det är en fin gammal karta, tryckt på tjockt papper. 

Jag tittar på den varje dag när jag vaknar. 

Det går inte att runda vetenskapen. Den måste få ett ord med i laget innan man drar några slutsatser om regn och cancer

Nyligen dog två av mina vänner som var på den där konserten i Folkets park. Med kort mellanrum sjuknade de in i olika cancerformer, drygt 50 år gamla. 

Bägge var borta inom ett drygt år. 

Jag tänker på dem varje dag. Saknar dem så fruktansvärt mycket. 

Nej, det går inte att slå fast några samband. Det går inte att runda vetenskapen. Den måste få ett ord med i laget innan man drar några slutsatser om regn och cancer. Och några såna samband kommer aldrig att kunna påvisas. Jag har en gammal kollega som gjort ett försök att spåra förhöjd dödlighet i Gävle efter katastrofen, men det är i troligen omöjligt att kartlägga en rörlig befolkning på det sättet. 

Men några saker vet jag. 

Plutonium har en halveringstid på 24 000 år. Den nya sarkofagen i Pripjat kommer att hålla i 100. Och just nu förvaltas den av en trasig och krigstrött ukrainsk stat som dagligen utsätts för attacker med ballistiska robotar och drönare. I februari träffade en av dem skyddshöljet.

Jag kommer att grubbla ända tills jag själv är borta.