Det där är ett omkväde som vi fått höra till leda under hösten. Så fort släggan riktats mot en av allmänheten omhuldad kulturverksamhet – vilken som helst egentligen – då står alltid någon förnumstig figur redo att tala om att den som av diffusa skäl håller sig med fritidsintressen vackert får betala för dem ur egen ficka.
Kultur ska bära sig själv, heter det. Symfoniorkestrar ska stå på egna ben, utan det allmännas stöd. Vill man ha tillgång till en replokal så får man väl köpa ett fritidshus och spela Black Flag-covers bäst man vill.
”Fritidsintressen” är ett ganska perfekt ord att nyttja i sammanhanget, om man vill få en ivrare av aktiv kulturpolitik att se lite dum ut.
Det är precis lagom föraktfullt.
Det har en nivellerande funktion, upplöser gränserna mellan förment kvalitativa intressen och de snäppet hjärndödare varianterna, för den händelse att någon bryr sig om den här typen av gränsdragningar. Passion och hängivenhet har inte mycket med ordet att skaffa. Ett fritidsintresse är ett rent tidsfördriv, vars utmärkande egenskap är att det står i motsättning till ekonomisk nytta. Det är frimärkssamlande och en öl vid grillen på uteterrassen.
Nu har vi precis nåtts av beskedet att 90 procent av landets kulturskolor kommer att tvingas skära ner i sina verksamheter. Skälet därtill är att det statliga anslaget till de kommunala kulturskolorna halverats. Ovanpå detta har vi rusande lokalhyror till följd av inflationen. I praktiken betyder det att färre barn kommer att få tillgång till musikundervisning, men i vilken mån utbudet av denna service drabbas varierar beroende på kommun – på somliga platser kan kulturskolan helt komma att försvinna. Exempelvis Tingsryd i Småland, vilket en enkät av Kulturskolerådet visar.
Varför ska man då bry sig om detta?
Det är naturligtvis inte en mänsklig rättighet att delta i musikundervisning, och hur mycket vi svenskar än tycker om att slå oss för bröstet över våra exportframgångar på musikområdet så kan man alltid argumentera för att pengar som skjuts in i den typen av verksamheter, hur relativt små de än är, skulle kunna användas till något omedelbart nyttigare.
Det finns ju nära nog alltid något mer samhällskritiskt till hands som man kan lägga pengarna på. Att en person som jag, med rösten drypande av sentimentalitet, kan orera om den privata betydelse – i termer av sammanhang och mening och något slags själsligt blivande – som alla de timmar jag tillbringat i den kommunala kulturskolans lokaler är behäftade med, det spelar ingen roll, man talar ändå för döva öron. Vad som räknas är ekonomisk avkastning. Mot detta står sig mjukare värden slätt.
Studie efter studie efter studie visar att musikutövande förbättrar ungas inlärning
Men med det sagt. Ungefär i samma andetag som kulturskolenyheten kablades ut presenterades också de senaste Pisa-resultaten. De svenska resultaten är återigen nere på samma nivå som 2012, då det allmänt talades om en ”Pisa-chock”. Elevernas läsförståelse har sjunkit, matematikkunskaperna likaså. ”Kunskapskollaps”, konstaterade arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) på X.
Nu finns det ju ingen som tror att svenska elevers försämrade skolresultat är en konsekvens av att färre ungdomar i dag lär sig spela klarinett. Men de båda nyheternas sammanfallande ser ut som en tanke, om man beaktar några faktum som ofta glöms bort när frågan om ungas kulturutövande diskuteras.
Studie efter studie efter studie visar att musikutövande förbättrar ungas inlärning. Att lära sig spela ett instrument är en för hjärnan komplex historia och främjar neuroplasticitet i alla delar av hjärnan, skapar fler förbindelser mellan hjärnhalvorna. En effekt är att utövarens arbetsminne, koncentrationsförmåga och möjligheter att processa komplex information förbättras. Flera studier visar att det håller i sig under resten av livet. Musikutövare tenderar att presentera bättre i kognitiva uppgifter än andra.
Det är förvisso trist att behöva argumentera för vikten av att unga ges möjlighet att spela ett instrument av andra skäl än att det i sig är jävligt härligt. För det är det, och det är en färdighet som jag önskar att alla människor kunde dela. Men samtidigt kommer man inte ifrån att musikutövande ger unga möjligheter att klara sig bättre i skolan och sedan resten av livet, och att som landet ligger kommer detta privilegium snart komma färre personer till godo.
Med tanke på de senaste Pisa-resultaten framstår det som suboptimalt.
