Artikeln börjar, likt många andra kulturtexter de senaste veckorna, med att fördöma att Margaux Dietz gjorde content av en man som låg och sov i hennes trappuppgång. En handling som gjort att influencern fått aggressiv kritik – men också en egen SVT-dokumentär. Gällande SVT:s ”Kan vi förlåta Margaux Dietz?” har jag bara en sak att säga och det är att det är svårt att förlåta någon som inte ber om ursäkt utan bara presenterar bisarra bortförklaringar.

Men kring Catia Hultqvists artikel finns det mer att ifrågasätta. En välvillig beskrivning av texten är att den argumenterar för att hatet mot Margaux Dietz handlar om mänsklighetens aversion mot framgångsrika kvinnor. Hultqvist exemplifierar sin tes med hjälp av tre julfilmer om kvinnor som ”lyckats” för att sedan landa i följande slutsats: ”Att se den självtillräckliga, strebriga kvinnan sättas på plats i en vintrig romkom är numera ett etablerat mellandagsnöje. Och när vi får chansen att se det hända IRL, som i fallet med Margaux Dietz, väcks uppenbarligen våra sämsta instinkter till liv.” 

Det uppenbart slappa i krönikan är egentligen det minsta problemet. Hultqvist är verkligen inte den enda kulturskribenten som, efter gissningsvis någon veckas ledighet och en deadline som plötsligt känns tight, rafsar ihop en långsökt text vars resultat säger mer om hennes jullov än om samtiden. 

Vad som är betydligt mer beklämmande, och faktiskt rent av tröttsamt, är försöken att förmildra fuckups i feminismens namn. Kritiken mot Margaux Dietz verkar enligt Hultqvist handla om kvinnohat. En patriarkal struktur som gör att vi inte klarar av kvinnor det går bra för och därför tar första bästa chans att sätta dem på plats. 

Ett liknande resonemang presenterades av Hultqvist när det rasade kring polisledningen, Mats Löfving och Linda Staaf. Då handlade det om chefstillsättningar, löner och befogenheter som missbrukats och skett på jäviga grunder. Något som inte bara skadar förtroendet för Sveriges största myndighet utan också riskerar att leda till utpressningssituationer, felaktiga beslut och att information undanhålls bland dem som arbetar med rikets säkerhet. När Hultqvist skrev om händelseförloppet (DN 19/12) sammanfattade hon det med att: ”Det enda som är sorgligt diskbänksrealistiskt i den här historien är att det i slutändan alltid tycks vara kvinnan som får bära skulden.” Och visst har hon en poäng, självklart borde kritiken i första hand riktas mot cheferna som anställde Linda Staaf. Vilket den också gjorde. Men att även fundera på varför Staaf valde att ta emot en orimlig löneförhöjning och en tjänst hon inte hade rätt meriter för, som dessutom erbjöds av en man hon haft en relation med, är inte kvinnohat. Det är folkvett.

Sverige är så pass jämställt att även en kvinna kan inneha en maktposition och att inneha en maktposition är tyvärr ofta synonymt med att bete sig klandervärt. Att då få kritik handlar, till skillnad från vad Catia Hultqvist återkommande hävdar, varken om avundsjuka eller misogyni. Det handlar om ifrågasättandet av makthavare, en helt grundläggande mekanism för att en demokrati ska fungera. 

Vi lever i en värld fylld av exempel på patriarkala strukturer, där kvinnor straffas för att de inte döljer sitt hår, där de mördas och våldtas och knappt kan drömma om att ha samma rättigheter som män. Men att försöka koppla Margauxs känslokalla Youtubeklipp, eller Staafs kladdiga affärer, till dessa strukturer blir bara oseriöst och kontraproduktivt för den som verkligen vill verka i en feministisk anda. 

Detta borde Catia Hultqvist inse, till och med när hon har en brådskande deadline.