"I ett hus i ortens slut, liten gangster tittar ut. Svenne lobba brann så fort. Knacka på dess port. Hjälp ack, hjälp ack – hjälp du mig. Annars skjutas mig. Kom ja, kom i huset in, låt mig flå ditt skinn.”

Var går gränsen för humor?

Jag har länge följt standup-scenen utanför Sverige. Inte långt efter 11 september bestämde sig flera komiker för att inta scenen. Vissa skämt var smaklösa, andra var mest ”too soon”. Mitt favoritskämt från den tiden var ett av Dave Chapelle. I sin standup undrade han hur det kommer sig att rapparen Ja Rule av medier fick frågan om vad hans tankar gällande 9/11 var. ”Vem fan bryr sig om vad Ja Rule tycker om en tid som denna, det här är löjligt”, sa Chapelle. Visserligen på ett mycket roligare sätt.

Humor, som den som levererats av personer som Louis CK (som visade sig på andra sätt vara ett as), eller Bill Burr – vita män som skämtar om minoriteter, som gör sig lustiga på deras bekostnad – utan att landa i rasism till skillnad från Malmberg. Kanske för att folk har ett förtroende för dessa komiker, kanske för att svensk humorscen inte samlat en icke-vit publik sedan Sean Atci.

Humor är inte en enkel fråga, jag avundas inte komiker. Det finns en ständig balansgång mellan att vara aktuell och rolig. Men i spåren av ”Parlamentet”-skämtet uppstår fler, viktigare frågor. Som hur mycket en kan störa sig på Claes Malmberg och hans oförmåga att problematisera sina egna skämt, men samtidigt inte individualisera problemen. Oberoende av Malmbergs skämt så behöver vi ställa, som tittare, större krav.

Hur många av manusförfattarna är icke-vita?

Vilka tänker de är publiken?

Och vad gör det i sin tur med komikers material?

När rummet som formar skämten och komikern som levererar den inte bottnar i frågan om dödsskjutningar – då kommer det att avspegla det hela. En behöver inte gå långt bak i tiden för att hitta liknande stereotyper om svarta, där vita i blackface ”härmade” sättet svarta gick, och pratade på. Sättet de existerade på. Men icke-vita kroppar är inte ett skämt, deras död är inte heller det.

Inget med dödsskjutningar som berövat familjer, vänner och områden ett framtidshopp är ett skämt.

Det finns inget roligt med 16-åringar som med jämna mellanrum går på begravning.

I Järva finns det ingen som skrattar åt det faktum att en familj förlorade två av sina barn på en kväll.

Hur många hade tyckt det vore roligt om ”Parlamentet” gjorde skämt på detaljerna i hur en fyraårig flicka sprängdes till döds i en bil i Torslanda?

Eller en åttaåriga pojke dog i en lägenhetsexplosion, orsakad av kriminella som ville sätta inte enbart Biskopsgården, men hela Göteborg i skräck?

Är lemlästade barnkroppar ett skämt?

Malmberg är troligtvis inte expert på hur Dödspatrullen och Shottaz började och lär sluta med mord på barn och unga. Men det är fan nödläge. Människor dör och humorn bör anpassa sig till det.

Om ”Parlamentet” vore en amerikansk show 2001 har jag svårt att se hur man skämtar, med en Texas-dialekt, om amerikaner som dött i spåren av landets värsta tragedi.

Varför förväntar sig svenska komiker mindre gällande det nationella nödläge vi befinner oss i?