Allt jag gav dig var fruktan, borde sett till att du var trygg

Precis som jag bet samma hand som gav mig bröd

Och du väntade på samtalet att sonen din var död

Förlåt

Till slut kom samtalet. Igår kväll fick polisen larm om en skottlossning i Hammarby sjöstad, Stockholm. Offret var 19-årige Einar som trots livräddningsförsök avled på plats. Han var en av Sveriges mest lysande stjärnor.

Mordet på Einár är exceptionellt i bemärkelsen att det är första gången en känd svensk artist mördas. Samtidigt lämnas en med känslan av att mordet var oundvikligt. En bisarr insikt om den maktlöshet många av oss känner inför våldsspiralen.

Gängkonflikterna avlöser varandra, områden har blivit till gigantiska begravningsplatser. Garage, pizzerior, gränder och trappuppgångar – platser som vanligtvis förknippas med en gråtrist vardag påminner invånare om död. Vänner och släktingar i områdena vittnar om småsyskon med PTSD, sjukskrivna föräldrar och skolgårdar där barn pratar gängkrig, för att det är skjutningarna som blivit barnens normala.

Einárs död är inte frikopplat från de gängkrig som fått många av oss att långsamt kapitulera.

Jag har länge känt mig kluven till hur samhället bör förhålla sig till gangsterrap. Själv lyssnar jag på den, uppskattar musiken och har inga problem med att hylla häktade eller dömda artisters musik. Men gangsterrap är oundvikligen mer än bara ett uttryck för konst. Dikten blir verklighet när en 19-årings sista stund i livet sker på en trottoar. Eller när artister använder musiken och musikvideon som ett sätt att marknadsföra sitt krig.

Missförstå mig inte: Det här är inte en anledning att ha ännu en tröttsam debatt om faran med gangsterrap – men det ger oss anledning att bättre förstå hur texter, videon, sociala medier och mord ibland hänger ihop.

Bilden på Einárs livlösa kropp är inte den första bilden på ett mordoffer som sprids på sociala medier. I Köpenhamn 2019 filmades mordet på en man för att sedan spridas. I boken ”Tills alla dör” beskriver journalisten Diamant Salihu hur ungdomar, långt ifrån konflikten, delar innehållet. Många kan inte hjälpa att ryckas med, fascineras av det hela, spekulerar i vilket av de rivaliserade gängen som ligger bakom, vilken häktad eller dömd artist som kan ha haft med ett finger i spelet. När majoriteten av offren i dödsskjutningarna dessutom varit unga icke-vita män från arbetar- och underklassområden blir fascinationen till traumaporr. Skjutna unga kroppar blir till thrillerserier.

Men det här är inte fiktion. Morden, begravningarna och föräldrarnas sorg är verklig.

Den kommande tiden lär präglas av ännu en förenklad debatt om rap och svensk kultur. Och långt borta från debattspalterna kommer Einárs anhöriga och föräldrar i Järva försöka hitta mening i tillvaron. I SVT-dokumentären ”Våra barn dör” om skjutningarna i Järva säger imam Mohamed Hagi Farah:

”En gång i livet kom vi till det här landet för er skull, för att rädda er. Vi kom inte hit för att begrava er”.

Det är en nationell kris som pågår. Det har länge varit hög tid att börja bete sig som det.