En stor och imponerande studie av barns utveckling till vuxna har konstaterat att de som mobbar och uppvisar ett aggressivt beteende i skolan sannolikt kommer att lyckas väl i sitt yrkesliv. De får bättre jobb och tjänar mer pengar. Forskarna hävdar att det här förvånade dem, men är det verkligen så anmärkningsvärt? Kopplingen mellan höga positioner och mobbning eller dominansbeteende kommer säkerligen chockera många.
Det här betyder dock inte att alla som har bra jobb eller leder företag är mobbare. Långt därifrån. Det är inte svårt att hitta exempel på bra människor i mäktiga positioner. Vad det säger oss är snarare att vi inte behöver aggressiva personer som organiserar våra liv åt oss. Bra ledarskap, företagsframgång, innovation, insikt och förutseende – inget av det kräver ett dominanstänk. Faktum är att alla kan hämmas av någon som styr och ställer.
Tävlingen är, så klart, alltid uppgjord på förhand.
Ojämlikt tvångssamhälle
Oavsett om det handlar om spelteori eller studier av andra arter, blir det snart tydligt att ett dominansbeteende hos ett fåtal kan skada ett helt samhälle. Till exempel har en studie av ciklidfiskar visat att dominanta hanar har lägre ”signal-brusförhållande” (ljud och raseri som inte betyder något) och kontraproduktiv påverkan på gruppens prestation. Låter det bekant?
En vinst för mobbarna är en förlust för alla andra: deras framgång är ett nollsummespel. Eller ett negativsummespel. Den första studien jag nämnde konstaterade också att skolmobbare löper högre risk att missbruka alkohol, röka, bryta mot lagen och drabbas av problem med sin psykiska hälsa senare i livet.
Men mobbarnas triumf är också ett resultat av vår tids dominerande narrativ. Under de senaste 45 åren har nyliberalismen beskrivit mänskligt liv som en kamp som måste vinnas av vissa och förloras av andra. Bara genom tävlan kan vi, inom denna kvasikalvinistiska religion, skilja de värdiga från de ovärdiga. Tävlingen är, så klart, alltid uppgjord på förhand. Syftet med nyliberalismen är att rättfärdiga ett ojämlikt tvångssamhälle, ett samhälle där mobbarna styr.
Det är ett perfekt kretslopp: Nyliberalism skapar ojämlikhet och ojämlikhet är, vilket en annan studie visar, starkt förbundet med mobbning i skolan. Större skillnader i inkomst och status ökar stressen, skärper konkurrensen och förstärker drivkraften att dominera. Sjukdomen göder sig själv.
Rädslan innanför skalet
Forskarna som utförde den första studien menar, efter sin upptäckt att mobbare lyckas väl, att vi borde ”hjälpa till att kanalisera detta hos barn på ett mer positivt sätt”. Enligt mig är det här fel slutsats. I stället borde vi försöka bygga samhällen där aggressivitet och dominans inte lönar sig. Det skulle vara bättre för skolorna om de fokuserade på avrådan och rådgivning.
Men i varje stadie av våra liv tvingas vi in i en destruktiv tävlan. Det är inte bara barn som gång på gång tvingas in i tävlan som sållar, utan så även skolorna. I exempelvis England, med sina standardiserade prov och skolinspektionen Ofsteds brutala regim, har denna tävlan negativ påverkan på både barns och lärares välbefinnande. Som alltid är tävlan organiserad så att de rika och mäktiga vinner. Men, som Charles Spencer förklarar i sin memoar om livet på internatskola, är att vinna detsamma som att förlora. Föräldrar som skickar sina barn till privatskolor betalar för att skapa en dominant yttre persona, medan barnet inuti skalet kan vara ansatt av rädsla, flykt och ilska.
Vi borde snarare lära oss att vara omtänksamma.
Antalet skitstövlar ökar
Denna motutbildning förstärks senare i livet av tusen självhjälpsböcker, websajter och videor. En sådan populär sajt är The power moves som drivs av den italienske sociologen Lucio Buffalmano och lär ut ”tio sätt att vara mer dominant”. Sajten nämner till exempel att utöva sociala påtryckningar, att kräva utrymme, ”att uppträda aggressivt, hävda sig och bestraffa” samt att utdela örfilar. Man får också lära sig åtta sätt att dominera kvinnor, vilket är en viktig lärdom eftersom kvinnor tydligen ”ligger med män som får dem att underkasta sig”. Några av de tekniker som nämns är att ”hålla fast hennes ansikte om hon vägrar kyssa dig”, ”skämtsamt knuffa ned henne i horisontellt läge”, ”skämtsamt dra henne mot sängen” och ”tränga in i hennes medvetande genom ’faderlig dominans’”.
Buffalmano hävdar att han vill ”hjälpa mänskligheten till framsteg genom att stärka bra män så att de kan avancera, leda och vinna”. Det mer sannolika resultatet är att antalet skitstövlar ökar. Vi borde snarare lära oss att vara omtänksamma, prosociala, snälla: att stå emot dominans, vem som än utövar den.
Uppenbar mobbning på arbetsplatser är i allmänhet inte längre tillåtet. Men jag misstänker att den påstådda förbättringen i många fall är ett resultat av att mobbarna lärt sig att dölja sina impulser, men fortsätter att kontrollera och manipulera utan att överträda den gräns som hr-avdelningen slagit fast.
Politiken är lätt att erövra
Den öppna mobbningen har dock återuppstått inom politiken. Trump, Putin, Netanyahu, Orbán, Milei och andra gör inte mycket för att dölja sitt ohyfsade dominansbeteende. När Trump smög omkring bakom Hillary Clinton under presidentdebatten, och när han utan att skämmas hånade en journalist med en funktionsvariation, kunde vi se barnet han en gång var och det barn han fortfarande är. Våra politiska system – centraliserade och hierarkiska – är lätta att erövra för mobbare. Precis som på skolgårdarna förr i tiden är det alltid de värsta som hamnar överst.
Samma dynamik råder på global nivå. Regeringar försäkrar sina befolkningar att de är med i det ”globala racet”: om vi halkar efter kommer något annat land gå om oss. Denna berättelse om nollsummetävlan rättfärdigar alla oegentligheter. Den användes av europeiska länder för att rationalisera deras imperiebyggande och självvalda krig. Snart fick den sällskap av en egennyttig myt: att racet om dominans kommer att vinnas av den ”dominerande rasen”. Som Charles Darwin uttryckte det: ”Mänsklighetens civiliserade raser kommer nästan garanterat utrota, och ersätta, de ociviliserade raserna världen över.” Med mer subtila medel, och mer subtila rättfärdiganden, spelar de rika nationerna fortfarande samma spel: deras rikedom är till stor del beroende av utvinning från andra länder.
Men medan det ensidiga racet mellan nationer fortsätter, rusar vi kollektivt mot miljökollaps. Vårt behov av samverkan och samarbete har aldrig varit större än i dag. Men än råder tävlan – en tävlan vi alla kommer förlora.
Vi kan skapa bättre system
Kort sagt borde vi sluta hylla tvingande och kontrollerande beteende. Vid varje steg på utbildnings- och karriärtrappan – såväl som inom politik, ekonomi och internationella relationer – bör vi försöka ersätta tävlan med samarbete.
Det är det här som är så fantastiskt med människan, jämfört med ciklidfisken: Det måste inte vara så här. Vi kan kontrollera vårt eget beteende, vi kan föreställa oss bättre sätt att organisera oss och sedan förverkliga dem. Genom överläggande, deltagande demokrati, både inom politiken och på arbetsplatserna, kan vi skapa system som fungerar för alla. Det finns ingen naturlag som slår fast att skolgårdarnas mobbare ska fortsätta härska under resten av sina liv.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
