Liksom i många andra delar av Colombia var staten närvaro mest av symboliskt slag. Samhällena valde sina egna auktoriteter. Men med tiden började olika illegala väpnade grupper göra anspråk på att vara ”auktoritet”. I Ararcuara var det en fraktion av Farc-gerillan som inte accepterar det fredsavtal som ingicks 2016 som krävde underkastelse som ett sätt att stärka sin förhandlingsposition inför de förhandlingar om ”total fred” som president Gustavo Petro har inlett. 

Men den lokaleguvernören från ursprungsbefolkningen Manuel Ranoque, far till de fyra barnen, vägrade att underkasta sig. Till sist nådde hotelserna mot honom en sådan nivå att han var tvungen att fly. I Ararcuara finns bara två färdmedel – båt på floden eller något av de gamla Cessa-flygplan som ett antal små lokala transportföretag erbjuder.

Båt tog lång tid och var dessutom riskfyllt, så Manuel Ranoque flög till närmaste större samhälle, San José de Guaviare, och därifrån vidare till huvudstaden Bogotá. När han var någorlunda installerad skickade han bud efter sin familj: hustrun Magdalena Mucutuy och barnen Lesly, 13 år, Solecni, 9, Tien Noriel, 4, och minstingen Cristian, 11 månader. Magdalena hyrde en Cessna 206 som tidigare störtat men som reparerats av piloten Hernan Murcía, som egentligen var taxichafför.

Halvvägs mellan Araracuara och San José de Guaviare, där djungeln är som tätast och där det lever nomadstammar utan kontakt med omvärlden, ropade Hernan Murcia över radion att han fått motorfel. Det var det sista kontrolltornet hörde av honom. 16 dagar senare hittades det kraschade planet. Inuti fanns tre döda vuxna, men inga barn. I närheten hittades en nappflaska, ett hårspänne och en blöja.

Efter ett par dagars letande spreds ett rykte i ursprungsbefolkningens samhällen att barnen hittats vid liv. Ett rykte som president Gustavo Petro spred vidare via Twitter men som han bittert fick ångra. Att regeringen samtidigt hamnat i en djup kris som ledde till att han tvingades avskeda två av sina närmaste medarbetare, och att ryktena om illegal fiansiering av hans valkampanj fick luft under vingarna, gjorde inte saken bättre. Men krisen fick Petro att fatta beslutet att allt måste satsas för att hitta barnen. Över 100 elitsoldater och ett 80-tal medlemmar ur la guardia indigena, ursprungsbefolkningens självförsvarsgrupper med stor kunskap om djungeln, under ledning av den unge generalen Pedro Sanchez gick skallgång i allt vidare cirklar kring planet tills de lagt som ett spindelväv över kartan och täckt en sträcka motsvarande Madrid-Paris. Men djungeln är så tät att man inte ser många meter och att tappa ögonkontakt innebär risk att tappa bort sig helt. 

Halva dagen regnar det, samtidigt som hettan är som en ångbastu. Växtligheten är så tät att den ofta stänger ute ljuset. En blöt, het, ständig natt. Där finns jaguarer, ormar och andra farliga djur och dessutom gott om giftiga växter. 

Hur skulle fyra små barn kunna klara sig? Cristian Noviam kunde inte ens gå, utan måste bäras. Barnen hade fått med sig lite kassavamjöl från planet. I övrigt var de tvungna att lita på att hitta ätbara frukter och dricka vatten ur pölar efter regnet. Allt talade emot att de skulle överleva.

Men barnens mormor var säker på att de skulle klara sig. Hon hade lärt Lesley hur man överlever i djungeln, hur man bygger skydd och vilka växter och frukter man kan äta och vilka man måste undvika. Hon hade lärt henne läsa djungelns tecken – vad en bruten gren kunde innebära, vad spåren i marken berättade, hur de solstrålar som silades genom vegetationen kunde berätta om tid och rum.

Varje morgon, innan sökandet började, höll shamaner ceremonier och soldaterna sög åt sig av deras kunskap. Generalen Pedro Sanchez höll fast vid att om barnen dött, skulle de ha hittat deras kroppar. Och så länge inga kroppar hittas var de vid liv. Han var ofta säker på att de fanns i närheten av barnen, men att den täta vegetationen och kanske också barnens rädsla gjorde att de inte fick kontakt. Några misstänkte att ”osynliga” nomadstammar skulle ha tagit hand om dem och adopterat dem. En av de de hundar som deltagit i sökandet, Wilson, försvann i mitten av maj, men dök upp ett par gånger utan att närma sig räddningsmanskapet. Men han gav tecken som man tolkade som att han hittat barnen. 

När räddningsmanskapet tack vare Wilson så småningom kom fram till barnen var de utmärglade, uttorkade, utan skor och med trasiga och ruttna kläder. 

De sa ingenting. Som om de glömt hur man talar. Men Lesleys blick på ett av de första foton som kom ut, fortfarande i djungeln, under ett plastskynke, omgiven av soldater och guardia indigena i väntan på att lyftas ut, är bråddjup. Inte rädd, inte orolig, men undrande. Lever jag? Är det här änglar eller människor? 

Lesley är idag den stora hjälten. Det var hon som visade vägen, höll syskonen samman, organiserade föda. Och det var hon som bar Cristian Noviam mesta tiden. 40 dagar. 40 nätter.

Samma dag som barnen hittades skrev Gustavo Petro och chefen för ELN-gerillan under ett avtal i Havanna om ömsesidigt eld-upphör. Det är den mest långtgående fredsöverenskommelsen med ELN och för Petro ett avgörande steg för att vinna trovärdighet för projektet med ”total fred”. Barnen hade hittats, den totala freden var närmare, Petros Twittermeddelanden har aldrig varit så optimistiska:

”Vi lyckades för att våra olika kunnanden gick samman – soldaternas och ursprungsbefolkningens. Det här visat på en ny väg för Colombia. Jag tror att detta är den verkliga vägen mot fred, mot ett nytt Colombia. Det handlar om livet. Det är livet som är det mål vi kan enas kring.”  

Petro har skäl att vara optimistisk. Miraklet med de fyra barnen har fött nytt hopp i Colombia. Liksom vapenstilleståndet med ELN. Men Colombia är landet där tvivlet aldrig är långt borta. Som till exempel när ELN:s ledare, strax efter att ha undertecknat vapenstilleståndet, säger att kidnappningar – eller som gerillan uttrycker sig: ”kvarhållande” – inte kommer att upphöra eftersom gerillan behöver säkra sin ekonomi.

Ett absurd förklaring, en antites till allt tal om fred. Men som i Colombia bara illustrerar hur många parallella världar som finns.

Någon beskrev för länge sen Colombia som ”landet trots sig självt”. Det ligger mycket i det. Hur konstigt det än låter.