Anställda beskrev företaget som ett ”dårhus” och ”skräckvälde”.
Gudrun Sjödén ska också ha kallat kineser för ”tjingtjong-folket”, talat nedsättande om polacker, använt det nedsättande ordet ”lapp” om samer och beskrivit folk som ”blå-n-ordet”. Det är så grovt att öronen förmultnar. I ett imperium nära miljardvallen.
När SVT nu låter Gudrun Sjödén ge sin bild i dokumentären ”Persona non grata” gapar jag häpet inför designerns krishantering.
Designern verkar inte ha tagit åt sig av kritiken över huvud taget. Inte ens i försök att rädda sitt eget skinn vill hon släppa sin ”rätt” att använda kränkande uttryck.
Istället klagar designern på det ”småaktiga” Sverige, där man inte får prata fritt utan att bli utsatt för ett orättvist drev. Snyftande vill hon ”lägga allt det tråkiga bakom sig” genom att flytta till en våning i New York. Här hoppas designern kunna fly den ”intoleranta” woke-kulturen.
Hennes rosa drömmar blir snabbt nermalda till köttfärs.
När Gudrun Sjödén dyker upp i flagship-butiken på Manhattan hamnar hon genast i diskussion.
”Finns det någon anledning till att det saknas modeller med mörkare hy i katalogen?” Undrar en av de butiksanställda försiktigt.
”Tidigare hade vi en modell med väldigt lockigt hår” försvarar sig Gudrun Sjödén idiotiskt.
Designern anser att det skulle vara konstigt att marknadsföra ”the Scandinavian look” med en mörk person.
Dialogen fortsätter:
”Men hur kan du säga så och ändå låta vita modeller bära kläder med inspiration från ickevita länder?” frågar den butiksanställda, allt mer frustrerad.
”Vi vill vara ett svenskt företag med svensk stil”, ”I Sverige finns det inte så många som är riktigt mörkhyade” påstår Gudrun Sjödén till svar.
”Så du vill vara svensk utan mångfalden… ?” sammanfattar den butiksanställde.
Ridå.
Krishanteringen är på en gång kränkande och vanvettig. Hur kan Gudrun Sjödén tro att fler rasistiska uttalanden ska fungera som försvar mot rasism-anklagelserna?
”Persona non grata” visar visserligen att Expressens granskning hade en del fel: Gudrun Sjödén tog på sig ansvar som egentligen vilade på sin närmaste medarbetare Ann Adelssons axlar.
Kommentaren om en mörkhyads mimik, ska det exempelvis varit den nuvarande vd:n Ann Adelsson som sagt, enligt HR-protokoll.
Det är allvarligt, och visar på att problemen med kränkande kommentarer och rasism fortfarande finns i bolagets topp.
Men inget i ”Persona non grata” tyder på att huvudpersonen Gudrun Sjödén är oskyldig. Och även om hon idag inte längre är anställd i bolaget, är hon fortfarande ägare, styrelseordförande, designer samt mentor till ett antal personer inom företaget.
I slutet av ”Persona non grata” har designern just varit på nationalmuseum i New York och pratar om ”indiansk kultur” med skinn och fjädrar. Kläder hon snabbt stjäl frikostigt av och gör till en kollektion. Precis som hon gjort med andra minoritetsfolks kulturella uttryck.
Det är själva definitionen av kulturell appropriering. Att ta, utan att ge tillbaka. Att tjäna miljoner på en exotifierande blick.
Gudrun Sjödén är i dokumentären övertygad om att hon alltid sätter kunden först, men jag tror att hon har helt fel i sin analys av dagens kulturtant.
Visst gillar kulturtanten tunikor och ärtiga glasögonbågar, men alla Gudrun Sjödén-kvinnor jag känner är samhällsengagerade och intelligenta personer. De läser kultursidorna och är insatta i diskussionen om rasism. De har framförallt uppdaterat sitt ordförråd sedan 1950.
För allas skull borde Gudrun Sjödén självklart sluta bete sig kränkande mot anställda och minoriteter.
Men hon behöver också uppdatera sin kundanalys. Gudrun Sjödén-kvinnan är ingen rasse-tant.
