För min del inleddes nyhetsåret 2023 med att Sverige kom på besök. Jag stod och frös på Élyséepalatsets innergård eftersom “Kungariket Sveriges statsminister Ulf Kristersson” var på ingående. Det hade gått precis ett år sedan Frankrike tog över ordförandeskapet i Europeiska unionens råd med pompa och ståt. Vilket dock snart kom att överskuggas av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Efter ett halvår lämnade Frankrike över ordförandeskapet till Tjeckien som nu i början av 2023 lämnade över det till oss. Frankrikes plan hade varit storslagen: Vår trio, med Frankrike i spetsen, bien naturellement, skulle enligt programförklaringen skydda EU-medborgarna och dess friheter. Vi skulle bygga en “europeisk ekonomisk modell för framtiden, ett klimatneutralt, grönt, rättvist och socialt Europa samt lyfta fram Europas intressen och värderingar”.
Men den ständigt pågående händelseutvecklingen kom i vägen. Ett av hindren, ur ett franskt perspektiv var Sveriges politiska gir. På pappret borde Emmanuel Macron, som “varken är höger eller vänster” – det vill säga höger med vissa progressiva ambitioner – trivas utmärkt i de svenska regeringsföreträdarnas sällskap.
Statssekreterare PM Nilsson, som vid tidpunkten ännu inte fått kicken för sitt tjuvfiske av ål, kom en stund före statsministern. Han undvek att titta mot oss journalister, många svenskar och före detta kollegor till honom. Han ville kanske inte avslöjas som någon som lät sig imponeras av flärden.
Ulf Kristersson strålade när han kördes fram till den väntande, franske presidenten.
Ulf Kristersson däremot strålade när han kördes fram till den väntande, franske presidenten och tycktes fullkomligt älska att vara där. Precis som han alltid tycks älska att bjudas in till världsledare, auktoritära eller ej – eller att själv bjuda in till Harpsund, till Sagerska palatset eller att maxa året med att gå på festernas fest: Nobelmiddagen.
Den franske presidenten var trevlig och taktil. Men mindre så än vanligt. Besöket för honom var vardaglig rutin som till och med innehöll en viss avståndsmarkering, enligt de som ser honom varje dag.
– Han är spänd eftersom han ser den nya svenska regeringen som ett möjligt hinder för den franska EU-agendan, sa Loïc Duchamp från tv-kanalen TF1 som också var på plats.
Tidö anledning till oro
Sverige är en anledning till oro. Det berättar anställda i Élyseépalatset och andra inom fransk administration gång på gång för mig. Det handlar inte om Moderaterna i sig, som rent politiskt ligger nära Macrons parti Renaissance på många punkter. Det handlar om deras beroende av SD – ett parti som i Frankrike utan förbehåll kallas för extremhöger.
I Macrons Frankrike finns flera politiska krafter som inte riktigt har lyckats hålla den linje som blivit allrådande konsensus efter 2022: Vänsterpartiet LFI:s (Det okuvade Frankrike) ledare Jean-Luc Mélenchon har flera gånger försvarat Rysslands annektering av Krimhalvön. Flera traditionella högerledare som före detta president Nicolas Sarkozy och premiärminister François Fillon har suttit i styrelser för ryska bolag eller gjort affärer med dem.
Men det största politiska hotet kommer från extremhögern, enligt macronisterna. Och det finns indicier på att den franska högern ska göra som den svenska: slå sig samman med extremhögern.
Putins marionetter
Emmanuel Macrons huvudmotståndare, Marine Le Pen, har besökt Vladimir Putin flera gånger, som vän. Partiet har finansierat sina valkampanjer med pengar från ryska banker och har samtidigt allt bättre relationer till flera EU-fientliga systerpartier i Europa, varav några i regeringsställning som i Ungern och Polen – där Polen dock bytte styre under året.
– Presidenten är besatt av att motverka extremhögern, i Frankrike och inom EU. Han ser deras framgångar i länder som Italien och Sverige som det största, interna hotet mot vår gemensamma frihet, säger Loïc Signor, talesperson för Renaissance, när jag besöker Nationalförsamlingen.
Han menar att i ljuset av en aggressiv Putin i Ryssland och en möjlig återkomst för Trump i USA, kan ett splittrat Europa äventyra allas vår säkerhet.
Samtidigt dalar nyhetsvärdet för kriget i Ukraina under 2023. Kanske särskilt rapporterna om motståndet och lidandet i Ukraina. Chocken har lagt sig och annat får utrymme. Bara när något oväntat händer, som när Wagnergruppen med ledaren Prigozjin i spetsen mobiliserar en pansarvagnskolonn i riktning mot Moskva, bryts känslan av rutin. Men Prigozjin – som ett par månader senare “förolyckas” – var dock i grunden för Rysslands invasion av Ukraina.
Uppror mot kriget tycktes annars vara få inom Ryssland. Med ett par undantag.
Ryskan som offrade allt
Ryssland kom till Paris när den enda journalist som vid krigets början protesterade mot det anlände. Marina Ovsiannikova flydde till Frankrike nästan ett år efter att hon hållit upp en skylt mot kriget på tv, under bästa sändningstid. För mig berättade hon om det regimtrogna arbetet hon hade utfört på tv-kanalen tidigare och hur hon, efter protesten, först skyddades av att ha blivit världskänd och uppmuntrad.
Men hon sa också att hennes framtida frihet, i takt med att fallet hamnade i medieskugga, blev allt mer osäker. Till slut antog Marina Ovsiannikova Reportrar utan gränsers erbjudande om hjälp att fly ur landet tillsammans med sin dotter. För att finna friheten i Paris.
– Omvärldens blickar skyddade mig initialt. Det ser inte bra ut att attackera en ensamstående mor. Men när omvärlden började glömma blev det politiskt viktigt att straffa mig, sa hon till mig.
Den eviga konflikten
Medan de stora geopolitiska konflikterna skakar världen, pågår samtidigt de lokala. I Frankrike passade Emmanuel Macron på att pressa igenom sin sedan länge utlovade pensionsreform – som innebär en höjd pensionsåldern från 62 till 64 år. Premiärminister Élisabeth Borne rundade Nationalförsamlingens vilja via dekret och sedan reds den förutsägbara stormen ut, genom protesterna och strejkerna.
Ur ett europeiskt perspektiv är 64 en relativt låg pensionsålder. Få utifrån solidariserade på allvar med de franska löntagarna:
“Hur lata är fransmännen egentligen?”
“Det är faktiskt fortfarande krig i Europa och livsomkostnaderna skenar.”
”Den som alls har ett arbete borde vara tacksam.”
Så lät det generellt, till och med en bra bit ut till vänster i Sverige. Jag tog med mig de kritiska frågorna till strejkande järnvägsarbetare vid en bangård i Trappes utanför Paris. Matilda Molander, då politisk redaktör för liberala Vestmanlands läns tidning, undrade till exempel: “Varför vill ni sluta jobba så snabbt som möjligt? Är kollegorna hemska? Uppgifterna tråkiga?”
Järnvägsarbetarna i Trappes suckade ljudligt. Någon protesterade och sa: ”Typisk borgarfråga!” Men 62-årige Laurent Masson, pensionerad lokförare, svarade att han trivdes utmärkt med sina fackliga kamrater men att han aldrig hade arbetat med dem.
– Under de verksamma åren har du ingen kontroll över dina arbetstider, du jobbar ensam nätter, morgnar, helger och du vilar aldrig riktigt upp dig. Det tär på din kropp och ditt sociala liv men du accepterar det eftersom du får gå i pension innan du hunnit slita ut dig helt, sa Laurent Masson.
Där på bangården var bilden av liberala Emmanuel Macron och “eliten” att de kommer från en mer privilegierad värld som inte förstår eller bara struntar i arbetares livs- och arbetsförhållanden. De gav också uttryck för upplevelsen att deras situation hamnar i skuggan av samhällsdebatten.
– Bara när vi protesterar och blockerar trafiken talas det om oss. Bara då finns vi, sa strejkande lokföraren Valentin Sirakuru.
Hoppet i Iran
2022 var året då kvinnornas uppror mot regimen i Iran väckte hopp – efter att ”moralpolisen” hade dödat Jina Mahsa Amini för att ha burit sin slöja “slarvigt”.
2023 blev året då rörelsen som uppstod, “Kvinna, liv, frihet”, överöstes med priser. Ett försök att hålla kampen kvar i rampljuset och inte tillåta att de skulle överskuggas?
Feministikonen Simone de Beauvoirs adoptivdotter, Sylvie Le Bon, tilldelade 2023 års de Beauvoir-pris till Irans kvinnor.
– Kvinnors kamp är mänsklighetens kamp. Irans och även Afghanistans kvinnor är idag de modigaste feministiska förebilderna vi har. Men vi har en egen kamp att föra på hemmaplan, sa Sylvie Le Bon till mig.
Hon talade om vikten i att hålla dessa frågor relevanta. Om faran att hamna i skugga.
I samma veva träffade jag ayatolla Khameneis systerson, läkaren Mahmoud Moradkhani. Även han lever i exil i Frankrike på grund av motstånd till regimen. Han sa att protesterna var unika men att han tvekade på att de skulle lyckas eftersom de, enligt honom, var “känslobaserade” och saknade ett program.
– Framför allt behöver iranier samarbeta sinsemellan. Och vi behöver omvärldens och västs ständiga stöd, sa han.
– Det viktigaste är att vi har en talan och att någon lyssnar, det ger styrka, sa en av de iranska aktivister som tog emot De Beauvoir-priset.
Samtidigt, när årsdagen för upproret närmade sig verkade det lite som att iranska folkets kamp föll i glömska och protesterna hade krossats. Regimen sitter fortfarande stabilt. Människor fängslas, torteras och avrättas.
Så kom oktober.
Nobelkommittén i Oslo meddelade att Alfred Nobels fredspris tilldelades den fängslade människorättsaktivisten Narges Mohammadi i de iranska frihetskämparnas namn. Hon hälsade från fängelset att hon nu kände större hopp än på länge. För att kampen återigen hamnade på den internationella dagordningen.
– Det viktiga är att hon i Irans kvinnors och folks namn har tilldelats Nobels fredspris. Det är viktigt att de inte glöms bort. Regimen talar förödmjukande om Narges men världen ser en Nobelpristagare, sa hennes man Taghi Rahmani som bor i Paris, till mig.
Dottern, 17-åriga Kiana Rahmani, sa att det hade gått “som en stöt av stolthet och energi” genom henne när hon fick veta.
Krigets mörka skugga
Men bara dagen efter, den 7 oktober, hände det som skulle placera alla andra kriser i skuggan. Hamas och andra beväpnade grupper tog sig från Gazaremsan in i Israel och begick det mest brutala terrordådet som begåtts mot judar i modern tid. Över 1 000 personer dödades. Många skadades och förnedrades, hundratals kidnappades.
Israel deklarerade krig mot “Hamas” men det stod genast klart att alla på Gazaremsan skulle drabbas. Drygt två miljoner människor, varav hälften barn. En gammal konflikt som blossade upp för att överskugga alla andra. Och bara död och lidande skulle följa.
Frankrike är det Europeiska land med största judiska och muslimska minoriteter. Hoten mot judar har ökat, med hittills över 1 000 antisemitiska incidenter sedan i oktober. Även muslimer har drabbats av liknande hatbrott.
Klimatkrisen bortglömd?
Det lägger skugga över allt. Jag har, när jag ska sammanfatta året, nästan glömt att innan allt det här var det sommar. Den varmaste någonsin uppmätt. Jag reste i ett stekhett Marocko med temperaturer upp till 50 grader. Torkan var redan förödande. Sedan kom jordbävningen och raserade byarna jag nyss besökt. Död och förödelse. Bara veckan efter spolades tusentals människor bort när en stad i Libyen svämmade över.
Och i Frankrike dödades ännu en tonårspojke i samband med ett polisingripande, varpå landets förorter brann. En historia jag insåg att jag hade berättat flera gånger. Det är ingen nyhet som fenomen – men individuellt. Den här gången hette han Nahel Merzouk och var 17 år. Den här gången brann inte bara bilar utan också bibliotek och skolor.
Ett fakta fastnade särskilt: Upplopp sker i regel på sommaren. Dessutom vid rätt specifika temperaturer: 27 grader och 32 grader, enligt en studie av Lance Workman på universitetet i South Wales.
När jag talade med upprorsmakare anno 2023 talade de om att upploppen är ett sätt att göra sig relevanta:
– Nu får hela Frankrike leva vår vardag en stund. Polisen torterar oss och våra småsyskon. Livet ser alltid ut så här för oss men vanligtvis är det ingen som ser. Du kan bo två gator härifrån och inte ha en aning.
Olösta konflikter försvinner inte – de hamnar bara i skugga. Men så händer något spektakulärt, kanske fruktansvärt, som får dem att blossa upp igen i våra medvetanden.
2024 ska jag orka rapportera om slumrande konflikter.
Men samtidigt tycks alla vägar bära till Gaza.
