Kommentar: Berlusconis politik är en nyckel till att förstå Tidö­regeringen

Den 12 juni somnade den tidigare italienske premiärministern med krokodilleendet, Silvio Berlusconi, in på San Raffaelesjukhuset i Milano. Nekrologerna var redan skrivna. Det här var slutet på en epok i italiensk politik, konstaterade hälften. Andra hälften lyfte att det var med Berlusconi allt började. Att han var en tidig pionjär och banbrytare för den form av auktoritär högerpopulism världen kommit att uppleva de senaste tio åren. Utan Berlusconi ingen Trump.

Italiensk politik har alltid varit turbulent. Men Silvio Berlusconi har funnits där som en konstant. Han var den premiärminister som satt längst vid makten och färgade hela politiken. Det fanns alltid en färsk skandal kring honom. Han var den politiska pajasen, smörsångaren, företagsmagneten med ett eget medieimperium, ekonomiska fifflaren, bunga bunga-orgiernas hallick i slutna maktkretsar, ägaren till fotbollslaget AC Milan och storförlaget Mondadori i ett. I Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (medier).