- Jag kan ha använt ordet utreda men man ska komma ihåg att det är min andra dag på jobbet och för mig betyder det ordet att vi ska titta på det, aldrig att vi ska tillsätta någon utredning.
Vid det här laget börjar de allra flesta tröttna på diskussionen om gangsterrap, eller det har i alla fall jag gjort. Allt går på rundgång och den svenska debatten ligger, i jämförelse med andra länder – inte minst USA – ett antal decennier efter i sin kritik och fasa över gangsterrap.
Vad kan svensk rap-debatt lära sig av tidigare amerikanska diskussioner - och misstag?
Den första generationen hiphop-konsumenter växte upp på fel sida av kriget mot droger. Sedan slutet på 80-talet, som en kombination av federal brottsbekämpning, åklagarpraxis och hårdare lagstiftning greps och fängslades svarta människor i oproportionerligt hög grad. Framför allt för innehav och distribution av crack. Detta trots att crack i större utsträckning brukades bland den vita befolkningen, enligt en undersökning av National Institute for Drug Abuse.
Det är en av anledningarna till att droger avhandlats i rap sedan begynnelsen. Grandmaster Flashs ”White Lines” är en av de allra tidigaste raplåtarna med ett politiskt budskap, i den uppmanar han allmänheten att inte ta droger – samtidigt som han kritiserar det orättvisa och rasistiska amerikanska systemet.
Offer och förövare
På 90-talet fick politisk rap en backlash. Enligt somliga, på grund av en kommersiell styrning som dödade hiphopens edge och gav utrymme till rappare med materialistiska och misogyna texter. Amerikanska politiker anspelade i sin tur på de redan spända rasrelationerna i USA. Narrativ om unga, svarta, våldsamma män som genom rap och hiphop skapar oordning för hårt arbetande ”vanliga” amerikaner fick fotfäste. Sociologen Amy Binder pekade redan 1993 i ”Constructing Racial Rhetoric: Media Depictions of Harm in Heavy Metal and Rap Music”, på skillnaderna som låg i hur allmänheten betraktade vita heavy metal-fans kontra svarta rapfans. Medan båda dessa grupper ansågs förkroppsliga ett moraliskt förfall, sågs unga heavy-metal fans som offer för en dålig kultur – medan unga rapfans betraktades som förespråkare för detsamma, därmed också förövare.
Intresset för gangsterrap är relativt ny i Sverige. Ändå kan vi se den svenska debatten ägna sig åt samma typ av misstag som den tidigare amerikanska. I studien “Rap and Race: it’s got a nice beat, but what about the message?” (2003) lyfter Rachel E. Sullivan grundproblematiken i den amerikanska debatten: det görs antaganden om de som konsumerar och lyssnar på rap, men få har tagit tiden att faktiskt studera rapfans egna åsikter och tankar om genren.
Studien intervjuade 51 slumpmässigt utvalda unga amerikaner i en mellanstor stad. 21 stycken svarta, 17 vita, sju latinos och sex som beskrev sig som övrigt. Av dessa svarade 22 att rap är deras favoritmusikgengre. Av dessa var en majoritet (13 stycken) svarta, något som går i linje med tidigare studier där svarta lyssnar mer på rap än vita. På påståendet: ”rap is a truthful reflection of society” svarade de flesta att de inte alls är övertygade om att så är fallet.
Rap gav ökad medvetenhet
Vita ungdomar svarade generellt att de lyssnar på rap på grund att det har ett ”nice beat” medan svarta ungdomar, i olika variationer, svarade att de anser att rapen synliggör hur det är att växa upp i ett socioekonomiskt utsatt område, och därmed berättar om en tillvaro de känner igen.
Kritiker till gangsterrap menar att genren bidrar till utanförskap och segregering, men mycket tyder snarare på att utanförskapskänslor kan minska när unga i socioekonomiskt utsatta områden får höra 1) berättelser som liknar deras egna och 2) får veta att det finns fler människor, runtom i världen, som känner precis som de.
Sullivan lyfter också rapens påverkan på unga vita amerikaner. Flera av de intervjuade berättar om hur de genom rap fått en ökad medvetenhet och kunskap om rasism, polisbrutalitet och fattigdom.
Det som varit en röd tråd genom decennier av rap-diskussioner är synen på konsumenterna. Dessutom är det antaganden som sällan baserar sig på vad rapfans själva tycker, snarare allmänhetens föreställningar om målgruppen.
Är det så att unga rapfans är helt oförmögna att ha en komplex syn på verkligheten? Kan unga personer å ena sidan lyssna på musik som sprider destruktiva mansideal, sexism och våldsromantik – men samtidigt förstå att det inte är den enda verklighetsskildringen?
Och, inte minst - är det inte just barn och unga från socioekonomiskt utsatta områden som har de bästa förutsättningarna att bedöma hur verkligheten ser ut i deras områden?
Viktig källa till information
Nu menar Jeanette Gustafsdotter att hon inte planerat en utredning, även om det är lite oklart vad hon menar med att regeringen tänkt ”kika” på en hel musikgenre.
Men oavsett lär den förhatliga debatten fortsätta. Och majoritetssamhällets rädslor gällande socioekonomiskt utsatta områden och unga icke-vita killar, lär fortsatt projiceras på hiphop-kulturen.
Men rap och hiphop är, och har alltid varit, en viktig källa till information. Hiphopens reportrar, med uppgiften att beskriva sin omgivning både för dem som lever långt ifrån den och för dem som lever i den men sällan får läsa om sina liv i tidningarna. Därför finns det ett samband mellan Grandmaster Flashs ”White Lines” som uppmanade allmänheten att inte missbruka narkotika, och aktuella rapartister med vapen och droger som rekvisita.
Båda är lika bra illustrationer av rap som av verkligheten.
Oavsett vad en tycker om rap i allmänheten och gangsterrap i synnerhet så berättar artisterna om något. Problemet är inte avsändaren, eller ens budskapet i första hand – men att vi saknar fler källor.
Fler medier som beskriver socioekonomiskt utsatta områden på ett mer nyanserat och verklighetsförankrat sätt – en mångfald i berättelser och perspektiv om områden som enbart nämns i relation till fattigdom och dödsskjutningar.
Om allmänheten anser att gangsterrap bidrar till att sprida farliga narrativ är det bästa trots allt att erbjuda alternativ.
