Lägg ner ni som mentalt låst er vid migration. Ja, en mycket hög andel av förövare och offer har sin bakgrund i andra länder. Men vi pratar om svenska medborgare, allra oftast födda här i landet. Så vad ska ni göra? Bara sluta. Hantera given situation.
Lägg ner ni som låtsas antingen att det var ”Team Andersson” som skapade förutsättningarna för blodbadet eller att det är senaste årets regering som tippat utvecklingen rakt ner i avgrunden.
Lägg ner ni som blundar för att det är en lång rad politiska beslut över lång tid som bäddat för katastrofen.
Som jag ser det upplever vi som nation en historisk kris. Det finns inte ens något att jämföra med. Det kommer därmed att behövas nya svar. Vi tar oss bara ur detta med en kombination av kraftfulla åtgärder, bakom vilka det samlas en bred parlamentarisk grupp, för vi behöver kontinuitet som sträcker sig flera mandatperioder.
Ja, det kommer att krävas repression. Hårdare straff. Invasiva polisiära metoder. Till exempel måste den som mördar hållas ansvarig på ett annat sätt än idag, oavsett hur gammal – eller ung – den är.
Men utöver det ska Sverige mobilisera för ett socialt lyft som liknar det som skedde under det tidigare 1900-talet. Ett tungt och ihållande flöde till skola, arbetsmarknadsåtgärder, bostäder.
Ett nytt hopp till hopplösa.
Och till alla som känner hur våldet kryper närmre för varje dag.
Lägg ner den defaitistiska politiken.
Det gäller både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson. I flera artiklar har jag granskat regeringens höstbudget. Skattesänkningar istället för pengar till välfärden. Rättsväsendet stärks medan integration slaktas. Tyvärr, den som tror att en socialdemokratisk budget skulle vara väsensskild, på riktigt väsensskild, den gör ett misstag.
Lägg ner er tvärsäkerhet. Den inslagna vägen har ju lett oss hit.
Jag ser en kristdemokrat, Magnus Jacobsson, skriva så här på X/Twitter:
”Ännu en skjutning. Kanske dags att vi som står till höger i politiken ber om ursäkt för den retorik vi tidigare använt och ödmjukt bjuder in alla partier, myndighet, berörda kommuner och forskare till ett ödmjukt samtal om vad vi kan göra tillsammans för att få stopp på dödandet!”
Ödmjukhet. Så sällsynt. Men börja där. Det blev ju vansinnigt fel. Det märks i vår rädsla, det syns på bårhusen. Ett gemensamt misslyckande.
Det måste upphöra.
Sverige har precis alla förutsättningar att lyfta sig ur denna tilltagande otrygghet.
