Kommentar: Låt oss tala om det mirakel vi delar - innan vi förlorar det för alltid

Vi står på stationen. Tåget rullar in. Lokföraren ersätts och vissa menar att betydlig mer än så ska bytas ut. Vi lämnar något hemvant, men vart vi ska vet ingen. Så vi väntar, på färdriktning. Söker varandras blickar på perrongen, förenade i sorg över ett land som ingen längre känner igen.

Överhör folk prata om sin oro för utvecklingen i parlamenten, på gatorna och andra sidan haven. Följer kulturkrigarna på våra skärmar. En vänsterskribent med vurm för Dalarnas natur skriver att han saknar sitt land. Du är inte ensam! svarar hans kollegor och en klunga troll i kör. Milsvida avstånd mellan de som av tradition kallas höger och vänster, men som delar samma känslor av kontrollförlust, frustration och förvirring.

Folk ser reflektioner i kollektivtrafikens och butikernas fönster. Suddiga konturer av bekanta ansikten. Men vi är som främlingar för oss själva. Insnurrade i motsägelser, skam och världsfrånvänd nostalgi eller koketterande oikofobi. Några av oss har levt här i 100 år, andra blott några timmar. Alla formbara och följsamma – till en gräns, som alla människor. Mer än tomma kärl. Mer än statister. Mer än marionetter som blint lyder överhetens föreskrivna bud. Självständiga. Säregna. Svenskar.