BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I dagens tidning har vi inte bara intervjuat Abdullah Rahimi utan även Ali Shirzad, Ali Zardadi, Mehdi Hosseini och Yousaf Khan, också de unga asylsökande.

Det är berättelser som är omöjliga att värja sig mot. Så vad ska vi göra av denna vår empati?

Egentligen är det inte så svårt: Vi måste agera.

Säg att vi är 10 000 eller kanske 100 000 personer som läser Dagens ETC idag. Om vi alla ser oss som en rörelse där vi åtar oss att göra något, litet eller stort, kan skillnaden bli enorm.

Nog borde väl ganska många av oss kunna avstå en sängplats i våra hem en tid? Eller åtminstone en soffa att sova på?

Många ryggar vid frågan om de kan ta emot någon i sin egen bostad. Försvaret är närmast instinktivt: Jag bor inte så stort, har det inte så fint, vi är inte en så där väldans stabil familj, jag vet inte hur barnen skulle ta det, vill inte utsätta dem för problem …

Följaktligen avstår de allra flesta.

Själv har jag en vän som vid nio tillfällen de senaste tio åren tagit emot en okänd ungdom som av olika skäl behövt det, i sitt hem. Någon har stannat en vecka, någon en månad, någon har blivit kvar ett år – eller mer. Så jag vet att det går.

När jag berättar om min vän verkar en del tro att hon är någon slags ”super-mom”.

Det skulle jag inte vilja kalla henne – hon och hennes familj är som många andra, de har trubbel i sin vardag ibland – tjafsar, blir sura på varandra, men reder så småningom ut det mesta.

Den fråga min vän oftast får är om det inte har gett negativ påverkan på de ”egna” barnen? Hon svarar: Jo, visst har det det. När en till konkurrerar om tid och uppmärksamhet, som dessutom kanske av förklarliga skäl har en del ångest, skulle en negativ sammanfattning naturligtvis kunna göras.

Men det gör inte hon. Hon tänker att hon ger sina barn det viktigaste man kan ge dem som växer upp i ett kapitalistiskt konkurrenssamhälle: erfarenheten att solidaritet inte är en åsikt, det är praktisk handling.

Några av de organisationer som hjälper de ensamkommande finns intervjuade i dagens tidning. Välj själv vem du vill kontakta – men glöm inte att du behövs.

Under andra världskriget tog Sverige emot 80 000 finska krigsbarn.

Nu vandrar det krigsbarn på våra gator igen.

Hur kan du hjälpa till? Öppna ditt hem. Om du inte har möjlighet – skriv en insändare. Demonstrera. Kontakta en politiker. Eller skicka en solidarisk hälsning till någon av de unga vi intervjuat i dagens tidning.

Solidaritet är, som sagt, inte en åsikt – det är handling.