Varje kväll sedan den 9 oktober 2023 ringde påve Franciskus till Holy family church of Gaza city, den enda katolska kyrkan i Gaza. Han frågade fader Youssef och fader Gabriel hur de mådde, vad de hade ätit och hur det var med barnen. Trots att de befann sig under ett pågående folkmord behandlade han dem som medmänniskor och subjekt, inte bara krigsoffer.
Påve Franciskus var den enda världsledare som hade daglig kontakt med människor i Gaza, till och med när hans hälsa sviktade och han blev inlagd chattade han och ringde videosamtal till dem från sjukhussängen.
Påven hade till och med lärt sig lite arabiska för att kunna säga de enklaste orden som ”tack” och ”hej”.
”Salam alaikum”, så brukade han avsluta telefonsamtalen med sina vänner i Gaza samtidigt som han gjorde korstecknet.
Det är lätt att bli nostalgisk och förlåtande när någon har dött. Av vördnad och respekt undviker man ofta under den första tiden att kritisera den som just gått bort. Men med Påven Franciskus, född Jorge Mario Bergoglio, är det annorlunda. För det är just i ljuset av de åsikter som jag inte gillade hos honom som jag minns hans solidaritet, empati och människokärlek.
Så sent som i höstas sa påven under ett besök i Belgien återigen att abort är mord och att de läkare som utför abort är mördare. Obegripligt och misogynt.
Men under samma besök träffade han 17 personer som utsatts för sexuella övergrepp i den belgiska katolska kyrkan för att lyssna på deras vittnesmål, och när han höll en mässa för över 40 000 katoliker på King Baudouin Stadium i Bryssel slog han fast att kyrkan borde skämmas och be de utsatta om förlåtelse. Påven sa också att alla förövare ska ställas inför rätta, oavsett om de är lekmän eller biskopar.
Sådär var det ofta med påve Franciskus. Just när man kände att ens fördomar mot katolska män med makt var på väg att infrias så överraskade han oss med sina, ur ett kyrkligt perspektiv, radikalt progressiva ställningstaganden.
Den första resa Franciskus gjorde efter att ha tillträtt sin ämbete i Vatikanen i mars 2013 gick till flyktinglägrena på den italienska ön Lampedusa. Förutom att lägga blommor i vattnet vid minnesmärket ”Porta di Lampedusa – Porta d’Europa”, som upprättats för att minnas alla migranter som drunknat i sin flykt över havet, samtalade Franciskus också med flyktingar i läger och höll en mässa för över 10 000 personer.
”Vårt samhälle har glömt vad det innebär att sörja med andra, att känna empati. Det är likgiltighetens globalisering som har tagit bort vår förmåga att känna", sa han i sitt tal.
På flera sätt upprätthöll Franciskus en medmänsklig tradition som andra historiskt och globalt kända argentinska män redan påbörjat.
Både världens mest berömda revolutionär Ernesto ”Che” Guevara och världens mest ikoniska fotbollsspelare Diego Armando Maradona lyckades, trots att de kom från diametralt olika samhällsklasser och levde under olika tidsepoker, ge uttryck för en tro på rättvisa och människors lika värde som känns lika äkta som den hos påve Franciskus.
Det är därför inte en slump att Argentinas nuvarande president, anarkokapitalisten och högerpopulisten Javier Milei, under sin presidentkampanj kallade påven för ”den där idioten i Rom som förvarar social rättvisa” och hävdade att social rättvisa egentligen är maskerad avundsjuka – vilket är en dödssynd.
Att Javier Milei utser en till sin fiende är ett bra tecken. Det betyder att man befinner sig på rätt sida om historien.
Nu har det gått drygt två dagar sedan Franciskus lämnade jordelivet, processen för att utse en ny påve har redan påbörjats, och jag frågar mig själv, efter att ännu en gång rörts till tårar av påvens drabbande påskbön om Gaza; kan man beundra och sörja en person, trots att han är emot abort?
Jag tror svaret är ja.
