Vi insåg plötsligt att vi hade varit där tillsammans, på just den där gatan vid Arsenalna exakt ett år tidigare. Också det på kvällen. Då gick vi omkring där och intervjuade personer om hur de såg på det allt starkare hotet om ett ryskt anfall. Flera svor att de skulle ansluta sig till det väpnade försvaret om Putin vågade sig på något. Men där och då, bland krogarna och restaurangerna i en kosmopolitisk mångmiljonstad kändes kriget väldigt fjärran. 

Bara några timmar senare, tidigt på morgonen den 24 februari gick Ryssland till fullskalig attack. Jag vaknade klockan fem till ljudet av raketnedslag och explosioner i Kievs utkanter. 

En ofta återkommande fråga jag brukar få när jag föreläser om mitt arbete, är hur man som journalist gör för att hantera emotionellt jobbiga saker man bevittnat. Särskilt i väpnade konflikter. Jag brukar svara att man måste låta känslor rinna av en som vatten. En journalist kan inte tillåta sig själv att känna för mycket, eftersom det kan ge upphov till tårar, trauman och rädsla, och i slutändan kan det äventyra förmågan att kunna fortsätta arbeta.

Men sådana visdomsord får man ibland äta upp. Igår, på årsdagen av Rysslands anfallskrig kunde jag exempelvis inte låta bli att få väldigt emotionella minnesbilder i mitt huvud, baserat på det jag själv upplevde på plats.

Allt från det första flyglarmet över Kiev, som jag filmade från min hotellbalkong. Vidare till alla de oroliga meddelandena från kollegor, vänner och flickvännen hemma i Sverige. Adrenalinpåslaget, när jag gav mig ut på stan för att försöka skaffa mat, kontanter och första hjälpen-utrustning. Och såg hur folk med väskor, husdjur och liggunderlag redan började röra sig bort från Kiev, som de första människorna i en våg av ukrainska flyktingar som snart skulle räknas i miljoner. 

Det här lär förbli några av mitt livs starkaste minnen från yrkeslivet. Tillsammans med bevakningen av IS-folkmordet på yazidierna i Irak, och mina åtta dagar som fånge i den syriska Assadregimens tortyrfängelser.

Kriget i Ukraina har med rätta tagit upp spaltmil i svenska och internationella medier under det senaste året. Få personer kan ha missat detaljerna i de ryska styrkornas grymheter och övergrepp. Liksom hur det påverkat både den europeiska och svenska säkerhetspolitiken.

Denys och jag konstaterade i vår musikbar att vi på sätt och vis ännu har svårt att förstå att det har brutit ut ett internationellt storkrig i Ukraina. Det är så abstrakt, trots allt det konkreta vi sett i form av död, flykt och massiv förstörelse. 

Vi förstod bägge två också att det finns en stor risk för att vi kommer att få bevittna många fler grymheter framöver. Kriget har gjort att Ukraina har kommit närmare resten av Europa, som är mer enat än på åratal. Det är positivt. 

Samtidigt går det dåligt för Putin och Ryssland. Men även om många i världen vill se regimen störtad så räds man ett totalt sammanbrott av det ryska systemet, eftersom det då är oklart om dess många kärnvapen kan hamna på villovägar. Påtryckningarna är hårda, men inte för hårda. Så Putinregimen består och framtiden är fortfarande oklar, samtidigt som Ryssland har blivit fattigare – och farligare. Det är negativt. 

Vi skakade hand i snöfallet i Kiev och enades om att vi med all sannolikhet träffas snart igen. Förhoppningsvis i ett Ukraina som har fred, lade Denys till. Javisst. Jag håller båda mina tummar.