2017 flyttade Anette Ahlrot till ett så kallat seniorboende där det rådde speciella hyresvillkor. För att få bo i en av lägenheterna, som ägdes av Malmö stad, krävdes det att hyresgästen var över 55 och inte hade barn boendes hemma. Dessutom fick max två personer bo i respektive lägenhet. 

I början verkar det som att pensionären Anette Ahlrot trivdes bra i sin seniorlägenhet, omgiven av andra som befann sig i samma period av livet. Men efter att två av hennes grannar gått bort bestämde sig Malmö Stad för att omvandla de bortgångna grannarnas lägenheter till akutboende. I stället för nya pensionärer flyttade barnfamiljer in. Barnfamiljer som varit hemlösa och nu blev tilldelade en lägenhet av Arbetsmarknads- och socialförvaltningen. 

Anette Ahlrots reaktion? Hon blev ”arg som ett bi”. Till tidningen Hem och hyra säger hon: ”Det var helt fruktansvärt. En kränkning av mina medborgerliga rättigheter”. 

Eftersom jag vridit och vänt på situationen oavbrutet i flera dagar har jag byggt upp en förståelse för alla parter. Jag fattar att det är skönare att ha grannar som är lågmälda pensionärer än stormiga barnfamiljer och har medkänsla för den snopenhet Anette Ahlrot måste känt när hon lovats ett lugnt seniorboende och plötsligt väcks av skrik från trappuppgången varje morgon. Jämfört med övriga åldersgrupper har barn en tendens att ta sig genom livet betydligt mer högljutt och det är svårt att inte förakta dem för det. 

Kanske är det ordvalen, att hon beskriver sig själv som ”den lilla människan” när hon precis kört ut barn som levt i hemlöshet

Men hur Anette Ahlrot valde att hantera situationen, att hon vände sig till Hyres- och arrendenämnden och krävde att barnen och deras föräldrar skulle vräkas från lägenheterna, det kan jag bara inte förstå. Att hon sedan, när hon fått igenom processen och barnfamiljerna tvingas flytta, säger: ”Jag är glad och stolt. Det har varit påfrestande. Jag är glad över att det finns en instans som lyssnar på den lilla människan och inte bara på etablissemanget”, gör det hela ännu mer besynnerligt för mig. 

Kanske är det ordvalen, att hon beskriver sig själv som ”den lilla människan” när hon precis kört ut barn som levt i hemlöshet och som nu återigen inte vet vart de ska ta vägen, som gör att jag inte kan släppa henne. Kanske är det att hon ler så stort på bilden i Hem och hyra-artikeln. Eller så handlar det helt enkelt om att situationen uppmärksammar ett mer utbrett problem och väcker frågor om mellanmänskliga relationer. 

I princip alla som bor i en stad behöver förhålla sig till andra människor. Oavsett om det handlar om röklukt från grannbalkongen, hundbajs på innergården, livliga barer i närområdet, nudistbeteenden i fönstret mittemot, nattliga jamming-sessioner eller livliga barn som springer och stör i trappen, behöver vi kompromissa med varandra för kunna leva tillsammans. Att bo i en lägenhet är att i viss mån gå med på att bli störd och om vi inte klarar det kan vi bo på landsbygden, där det finns gott om betydligt mer isolerade boendealternativ. 

Jag vet inte hur illa det var i Anette Ahlrots fall och jag vet inte hur många arga lappar hon satt upp i porten innan hon valde att kontakta hyresnämnden. Det kan ha varit så att hon försökt prata med familjerna, försökt förklara vad hon och de andra äldre grannarna hade för förväntningar utan att få något gehör. Eller så var det snarare en principfråga för henne: att själva åsynen av yngre personer i huset fick henne att känna sig lurad och upprörd. Det stod ju i papprena att det var ett seniorboende (!)

Men oavsett. Ska vi inte klara av stök i tvättstugan och skrik från grannlägenheterna, om vi vet att det betyder att en familj är trygg? Borde inte vår empati för barn som uppenbarligen haft det tufft, väga tyngre än irritationen över att dessa barn låter? 

Frågan som förföljt mig sedan jag läste om bostadsdramat i Malmö återstår: 

Anette Ahlrot slipper bli störd av sina grannar nu, men betyder det att hon sover gott om nätterna?