Det är på många sätt svårt att vara journalist, antirasist och minoritet samtidigt. Det utkrävs en opartiskhet omöjlig att förena med sitt uppdrag. En journalist bör vara neutral, i alla lägen. Men vad innebär det? När våra grundläggande fri- och rättigheter sätts på spel, då är det journalistikens roll att berätta om det. Granska, ställa frågor, bevaka. Inte heller finns det en krock mellan att vara journalist och antirasist, tvärtom. Om vi värnar om demokratin så värnar vi också om mänskliga rättigheter, i alla dess former.
Granskningen om Ibn Rushd och alla turer runt studieförbundet kom också med svårigheter. Jag är muslim, alltså förväntas jag ha en bias. Jag förväntas per automatik ha en hemlig agenda, med syftet att förstärka muslimskt inflytande i alla dess roller.
En direkt lögn
Det var därför inte särskilt förvånande när en av förbundets kritiker – Magnus Ranstorp, terrorexpert på Försvarshögskolan – på sociala medier sammankopplade mig med Ibn Rushd. Ranstorp hävdade att Omar Mustafa, en av de intervjuade, är ”en nära vän” till mig. Det är en direkt lögn, jag skulle aldrig få för mig att intervjua nära vänner. I alla fall inte utan att det åtminstone framgår i texten.
Jag kan inte se något annat syfte med att sprida påhittade uppgifter, än att underminera förtroendet för granskningen och därmed få andra att avfärda den. Jag menar på att det är allvarligt, men det bekräftar också den bild jag fått från anställda, ideellt engagerade med flera: det är omöjligt att ifrågasätta den här berättelsen utan att själv riskera bli en del av den.
Alla får kritiska frågor
Till att börja med: Ibn Rushd-jobbet är en klassisk, granskande artikelserie. De flesta, oavsett åsikt i frågan, intervjuas. Jag ställer kritiska frågor till alla, i många fall även öppna frågor. För att jag, likt läsaren, vill veta. Hade det framkommit avgörande fakta om att Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet hade även detta publicerats. Läsaren har rätt att få komma så nära sanningen som möjligt, det är kärnan i journalistiken.
Men det finns en annan, outtalad premiss i kritiken från Ranstorp och hans följare (de sistnämnda är inte lika diskreta): kan en muslim verkligen granska frågan opartiskt?
Hur kan man någonsin värja sig mot den typen av anklagelser?
Problem för demokratin
Granskningens efterspel ger anledning att fortsatt förhålla sig kritiskt till de föreställningar som numer finns bland kommuner, myndigheter, banker och den övriga offentligheten. Men efterspelet säger också en hel del om hur detta gått till och hur mytbildningar etablerats. Aktörer som Ranstorp sår ett frö av tvivel på sociala medier, denna gång om att jag i själva verket duperar läsare – efteråt kommer en hord av hundratals konton som sprider den här felaktiga uppgiften. Och oavsett hur många gånger man dementerar sådana påståenden finns de fortfarande kvar, utan att Ranstorp vare sig tar ansvar eller backar.
Alla kritiker av Ibn Rushd beter sig inte som Ranstorp på sociala medier, det är viktigt att säga. Men tongivande röster i dessa frågor bär ett viktigt ansvar för samtalsklimatet. När rena osanningar sprids på sociala medier, i syfte att misskreditera en granskning, leder det ytterst till att färre orkar säga emot. Det blir i längden ett problem för hela vår demokrati.
Antirasister tystas
Jag upplever det också i sig vara intressant hur selektiv diskussionen är. Ranstorp kan sitta i tankesmedjor med kopplingar till antidemokratiska regimer som Förenade Arabemiraten (som för övrigt deklarerat genom makthavare att Muslimska brödraskapet är att betrakta som en terrororganisation). Han kan även hylla Sveriges agerande nu när kurdiska aktivister säljs ut till en islamistisk ledare som Erdogan – men samtidigt peka ut alla som ifrågasätter eller granskar berättelsen om muslimska organisationer som antingen islamister eller i maskopi med sådana. Sedan kan han mycket lägligt hänvisa till sekretessbelagda uppgifter av Säpo.
Så skapas den perfekta skitstormen.
Jag är rädd för att somliga opinionsbildares beteende på sociala medier kan leda till att färre orkar. Det har onekligen varit trenden det senaste decenniet. Viktiga antirasistiska röster har försvunnit en efter en, ofta som en följd av liknande beteenden på sociala medier. Det krävs att fler sätter sig in i härvan, som vid det här laget inte längre enbart handlar om Ibn Rushd.
