Den första bilden jag lade upp på Instagram är tio år gammal. Den föreställer ett hörn av mitt flickrum; en rosa pelargon, ett par flaskor ”body splash” från Victoria’s Secret och ett födelsedagskort det står 16 på. Fotot, som alltså postades dagen efter min sextonde födelsedag, har ett filter över sig. Ett filter jag då fann smakfullt, modernt och konstnärligt, men som i dag snarare väcker associationer till något förhistoriskt, ett uppgrävt spår från en utdöd era.
Mycket har hänt i mitt liv sedan dess och i princip allt finns dokumenterat på Instagram. Pojkvänner, kompisar och hårfärger som kommit och gått. Det finns bilder från perioden då jag tränade mycket och mina uppdateringar i princip endast bestod av avokado – och från perioden då jag festade mycket och bara postade cigaretter och efterfester. Jag har lagt upp arga citat och knutna nävar under min politiskt aktiva fas och pinsamma selfies som jag helst glömmer bort.
Men man ska inte låta sig luras av bildflödet. När jag bodde i Paris och var fattig och deprimerad var mitt konto fortfarande fullt av bilder där jag satt på dyra restauranger och strålade som en sol. Men när jag går igenom de 644 fotografier jag lagt upp de senaste tio åren går det ändå att utröna någon slags sanning. Ett ”coming of age”-bildspel där det fulaste är censurerat men fortfarande går att skymta i utkanterna.
Det är inte bara jag som förändrats det senaste decenniet. Även Instagram har utvecklats, upphandlats, justerats, moderniserats och blivit något helt annat. När appen lanserades 2010 av Stanford-studenten Kevin Systrom var den en perfekt liten plattform för oss som ville få utlopp för vårt hobbyfotografiska intresse. Det var gulligt och oskyldigt, proppat av konstiga hashtags som #igers och #jj_forum. Två år senare köptes Instagram upp av Facebook och sedan var bollen i rullning. Appen nådde 100 miljoner användare och började fyllas av reklamannonser och företagskonton. Appen nådde 200 miljoner användare och flödet förändrades, plötsligt var det styrt av algoritmer i stället för kronologi. Appen nådde 500 miljoner användare och ”story-funktionen” lanserades. Appen nådde en miljard användare och jag kände inte längre igen den.
Nu kommer rapporteringar om att tusentals influencers riskerar att bli arbetslösa som ett resultat av Instagrams nya skepnad. Fotografiet, som från början var hela premissen för forumets existens, ska inte längre prioriteras. I stället satsas det på ”Instagram reels”, Tiktok-liknande filmklipp som gärna kombineras med ”en komisk låt som trendar”. En expert säger till SvD (13 juli) att ”I stället för att få upp gamla gymnasievänners nyfödda barn eller en kollegas solnedgång så kan vi få upp ett indiskt, veganskt recept eller en makeup-artist från USA som tipsar om en ny primer.”
Jag märker redan av det. Den plats jag känt mig hemma på finns inte längre, den är ersatt av en fadd yta där allt ser ut som reklam. Ett påkostat jippo som försöker för mycket. Det handlar inte om att Instagram inte längre gör mig lycklig. Trots att jag använt appen i princip varje dag i tio år har den aldrig skänkt mig någon större lycka. Jag minns ett rus av eufori en natt då en vän köpte tusentals följare till mig i present. Det var härligt att se notiserna från alla fejk-konton fylla min telefonskärm även om populariteten endast var iscensatt. Betalad för.
Bortsett från den natten har det, precis som hos alla användare, handlat om en destruktiv relation. Jag har gett Instagram tusentals timmar av min tid i utbyte mot social ångest och diffusa konsumtionsbegär. Men inte ens dessa känslor lyckas appen väcka i mig nu för tiden.
Kanske är det helt enkelt dags att släppa taget. Inte för att jag blivit mognare, smartare eller mer självdisciplinerad. Utan för att Instagram har blivit fulare, mer kommersiellt och fullständigt själlöst.
