Söndagens val blev en riktig rysare för Miljöpartiet, som klarade sig över riksdagsspärren med endast 0,3 procentenheter. Efter den första lättnadssucken väntar sannolikt en allvarsam tid av reflektion och analys för MP-företrädarna. Hur har partiet som sätter miljön som sin främsta fråga – mitt under brinnande klimatkris – kunnat uppnå sitt sämsta resultat sedan partiet åkte ur riksdagen 1991? Att Gustav Fridolin vaknade upp på måndagsmorgonen ”med en klump i magen”, som han sa till TV4, är förståeligt.
Det är uppenbart att det har kostat på att sitta i regering. Där har MP har tvingats lägga sig i några av partiets absoluta hjärtefrågor – inte minst handlar det om försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor och den migrationspolitiska uppgörelsen. Samtidigt har partiet skadats av ett antal skandaler, där den senaste – om ett försök till rösthandel i Botkyrka – uppdagades bara dagar innan valdagen. För ett parti som redan genomgått en svår förtroendekris kan sådana avslöjanden självklart göra osäkra väljare än mer skeptiska.
I den andra vågskålen ligger en rad omständigheter som borde ha kunnat bidra till en ordentlig uppryckning i opinionen.
Som en effekt av sommarens extremvärme och bränder har svenska medier och människor i högre grad börjat prata om klimatet som den ödesfråga det är. Färska opinionsmätningar visar också att miljö och klimat hör till väljarnas absolut viktigaste politiska frågor. Detta trots att klimatkrisen de sista veckorna innan valet återigen intagit en något mer undanskymd plats i det offentliga samtalet.
Det senaste året har vi också sett en växande folkrörelse för en hållbar planet, inte minst i kölvattnet av debatten om flygets ökande utsläpp. I dessa kretsar märks ofta en uppgivenhet över att politikerna underdriver klimathotet och inte sätter in tillräcklig moteld för att möta krisen. För potentiella MP-väljare tändes därför ett hopp om förändring när Isabella Lövin i början av augusti skrev en av årets mest spridda opinionstexter i Dagens ETC.
”Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid”, löd klimat-ministerns budskap varpå många uttryckte sig i termer av ”Äntligen!”.
Tonläget har emellertid inte alls legat på samma nivå i valrörelsens slutspurt, där språkrören mer tenderat att peka på de klimatreformer partiet lyckats driva igenom i regeringsställning – men som hittills visat sig vara långt ifrån tillräckliga för att vända utsläppskurvan i den takt som krävs. Kanske var det ett kommunikativt misstag som var nära att kosta dem riksdagsplatsen.
