Opinionen för ett svenskt Natomedlemskap har på kort tid formats enbart av de borgerliga partiernas och ledarsidornas formliga kampanjer – och av socialdemokratins tystnad (och inte heller har (V) och (MP) vågat höja rösten särskilt mycket heller).

(S) svarade ju veckan med att lansera en säkerhetspolitisk dialog med de egna medlemmarna. Men det får man betrakta som en mycket genomskinlig åtgärd för att ge partiledningen det utrymme den behöver för att ta steget in i Nato. Partiet vill slippa Natofrågan i valrörelsen och ängslig partitaktik går nu före allt annat. Och en allmänt frustrerad borgerlighet, med Kristersson i spetsen, har i Natofrågan hittat en fråga där all deras uppdämda frustration över att inte ha makten kan kanaliseras.

Jag menar att det är fullkomligt absurt att på så kort tid fatta ett historiskt beslut av det här slaget. Okej – någon ansökan är ännu inte gjord. Men allt pekar i den riktningen. Sverige kommer att bli en del av ett militärblock som har kärnvapen som avskräckningsmedel och det i ett Europa där upprustning och vapenproduktion nu är prio ett – och i en värld där det inte är uteslutet att dominanten i Nato, USA, om två år leds av Donald Trump. Och om ett halvår kan vi mycket väl stå i en situation där Putins inhemska stöd raserats rejält och situationen är en annan. 

Vid ett Natomedlemskap mister Sverige en viktig del av sin identitet, alliansfriheten. Alliansfriheten svarade inte enbart på den snävt nationella frågan Vad är bra för Sverige? Den svarade också på frågan: Vad är bra för omvärlden?

Hör hur tom debatten blir när den frågan inte längre hörs!