Hanna Thåström: Bra att skjutvapenvåldet har blivit allas vardag

För några år sedan jobbade jag på en lokaltidning i södra Stockholms utsatta områden. Vi bevakade dödsskjutningar när varje skott var en nyhet i flera veckor. En gång, när det var värre än vanligt, skrev jag i en krönika att jag inte ville längre.  

Ville inte publicera samma artiklar med samma sörjande vänner, samma strama poliser, samma allvarstyngda tjänstemän. Ville inte ha arbetsgången vid en dödsskjutning i ryggmärgen. Allt det skrev jag. Sen åkte jag hem till min vita förort på andra sidan motorvägen. Jag åkte inte till Norsborg för att visa min solidaritet när Frida Chamouns lillebror mördades av gängkriminella. Jag sörjde inte i Segeltorp när Shayan Gaff sköts på väg hem med sin kusin. Jag slöt inte upp med Sätraborna när de samlades mot våldet efter dubbelmordet i källaren vid centrum.