Kommentar: Hade ni tänkt krossa patriarkatet med tuttarna eller?

Har feminism ­urartat till rätten att skönhets­operera sig?” frågar sig Marianne Lindberg De Geer i en krönika i Expressen den 12 maj. Trots att hon snabbt får svar från Irena Pozar, som hävdar att svaret på frågan är nej, så hinner jag undra hur många gånger jag har hört denna typ av fråga ställas. Det brukar ske i anslutning till att en kvinna gör något med sin kropp; opererar den, fotograferar den eller väljer att visa upp den i olika sammanhang. Ett exempel från bara några veckor tillbaka var när en kvinnlig twittrare la upp en selfie med en tydlig urringning. ”Ska det där vara feminism?” fnös folk. ”Hade ni tänkt krossa patriarkatet med tuttarna eller?”

Frågor som dessa får mig att kastas tillbaka nästan ett helt decennium i tiden, till hur feminismen såg ut runt 2014. Minns ni? Det var vid den tiden som Åsa Linderborg publicerade sin text om identitetspolitik. Genus, klass, sexualitet och andra rättighetsfrågor diskuterades högljutt i alla forum, på kultursidorna och i sociala medier. Diskussion är förstås bra, men den här gången var det något som blev fel. Debattklimatet blev snävt och klaustrofobiskt. Man skällde ut varandra till höger och vänster, skrek om tolkningsföreträde och ”check your privileges”. Nåde den som var feminist på fel sätt! Till slut var man knappt en människa längre, man bestod till 99% av politik. Allt man gjorde skulle andas medvetenhet. Som tjej var man feminismens subjekt ut i fingerspetsarna. Män var mindre välkomna i debatten än någonsin, de var dumma djur och vi hade inte tid att vänta på deras god­kännande.