När Axel Danielsson grundade Arbetet i Malmö 1887 fanns det redan sju borgerliga tidningar i staden. Det var uppenbart att den framväxande arbetarrörelsen måste bygga sina egna kanaler i en samtid där medierna kontrollerades av en fientlig sinnad borgerlighet.
Idag lever vi i en verklighet där borgerliga tidningar nästan totalt dominerar medielandskapet, samtidigt som det råder en nybyggaranda bland en aldrig sinande skara av nya högerextrema nätpublikationer.
Den breda arbetarrörelsens ledande skikt av idag tycks dock sakna insikt om medieägandets betydelse för arbetarrörelsens förmåga att driva sin egen agenda – och därför är Bernhardssons bok en måsteläsning för att bättra på historiekunskaperna för alla inom den socialdemokratiska nomenklaturan.
I Skåne, där SD blev största parti i riksdagsvalet i 22 av 33 kommuner sist det begav sig, hade nog mycket kunnat se annorlunda ut idag om Arbetet i Malmö hade räddats. Slutar man att fundera på förvisso nog så spännande kontrahistoria och istället tittar på Bo Bernhardssons dagsanalys, är det dock nästan som om tiden stått still sedan gravölen med Arbetets läsare i tryckeriet den där sensommarkvällen för 22 år sedan.
För samtidigt som arbetarrörelsen satte den definitiva spiken i kistan för A-pressen när man sålde den sista rörelseägda tidningen, Värmlands Folkblad, till den lokala borgerliga konkurrenten för fem år sedan – fortsätter de progressiva medierösterna att växa alldeles oavsett oförmågan eller oviljan att satsa på desamma från socialdemokratins styrande skikt.
”Dagens ETC blev den första nya dagstidningen som startats på 30 år i Sverige”
Arbetet, Ny Tid och Stockholms-tidningen måste uppfinnas igen, skriver Bernhardsson – men missar att nämna att det 2014 startades en gräsrotsfinansieringskampanj för att göra en rikstäckande, oberoende, socialistisk dagstidning till verklighet.
Dagens ETC blev den första nya dagstidningen som startats på 30 år i Sverige. Ledarsidan representerar ett brett urval av progressiva röster och varje vecka når Dagens ETC fler människor än fackförbundspress och progressiva tankesmedjor.
Journalistiska granskningar når bortom de redan övertygade och tvingar borgerliga medier att förhålla sig till en annan berättelse om världen på ett helt annat sätt än vad idédebatter, ledarsidor, tesdrivna rapporter eller opinionsmaterial förmår göra.
Visst behövs det fler medier som berättar om klassamhället – men de 22 år av oförmåga att skapa sådana som gått sedan Arbetet gick i graven visar att det inte finns tid att vänta på att de ska startas ur beslut fattade i LO-borgen, partikansliet eller Sveavägen 68.
De måste byggas av gräsrötterna.
