Särskilt att Triumfbågen tillfälligt pryddes av en ensam EU-flagga – utan sällskap av den franska flaggan – fick presidentkandidaterna till höger att rasa. Marine Le Pen skrev på Twitter att det var ”en skam” och att när hon blir president så ska hon minsann ”ge fransmännen Frankrike tillbaka”. Éric Zemmour, valkampanjens andra högerextrema kandidat, kallade det ”en kränkning som avslöjade Emmanuel Macron”. Valérie Pécresse, det traditionella högerpartiet Republikanernas presidentkandidat, menade att ordförandeskapet i EU var bra men inte ”att utradera Frankrike”. Hon tyckte att trikoloren också borde hänga över den okände soldatens symboliska grav eftersom ”vi är skyldiga dem som spillt sitt blod för flaggan det”.
Ministrar från Republikanerna
Knappt fyra månader före det franska presidentvalet ser det ut att bli ett val mellan högern och extremhögern. Symbolfrågor som flaggan, julen, Frankrikes judisk-kristna rötter, stolthet över Frankrikes historia (inklusive kolonialismen) och förstås säkerhet och invandring dominerar helt.
Det är där den traditionella högern skiljer sig som mest från Emmanuel Macron och hans mer liberala och omvärldstillvända La République en Marche (LREM). Men Macron och regeringen satsar främst på högerkärnfrågor som näringsliv och säkerhet och ministrarna med de tyngsta posterna är hämtade från höger: inrikesministern Gérald Darmanin och både den nuvarande premiärministern Jean Castex och den förre, Édouard Philippe, plockades direkt från högerpartiet Republikanerna.
Presidenten kan också
Regeringen framstår modern och moderat i jämförelse med resten av högern men inte heller de håller sig för goda för kulturkriget. En bit in i andra halvan av mandatperioden höll Emmanuel Macron sitt ökända tal om separatism i en förort till Paris. I talet pekade han ut särskilt islamism som ett separatistiskt problem. Han gjorde skillnad på islamism och islam men poängterade också att ”islam har ett problem”.
Det ledde till diplomatiska konflikter med muslimska länder och kort efter det chockades landet av det brutala mordet med islamistiska motiv på läraren Samuel Paty. Inrikesministern Gérald Darmanin och medborgarskapsministern Marlène Schiappa sattes på uppgiften att utveckla lagen mot separatism. Inom ramen för detta upplöstes flera föreningar, bland annat högerextrema Génération Identitaire men också en civilrättsorganisation som CCIF, kollektivet mot islamofobi i Frankrike, som hjälpte muslimer att driva fall där de ansåg sig vara diskriminerade för sin religions skull juridiskt.
Att kalla republiken systemiskt rasistiskt eller islamofobisk är inte längre förenligt med fransk lag. I en debatt mellan Marine Le Pen och inrikesminister Gérald Darmanin kallade den senare sin högerextrema opponent för ”mjukis” gällande islamism.
Samarbete med rappare
I samband med helgerna uttalade sig en av landets största rappare, Maître Gims, på Instagram och uppmanade sina muslimska bröder att inte säga god jul eller gott nytt år. Han har uttalat gått ut i stöd för högerkandidaten Valérie Pécresse och hon, som regionalpresident i Parisregionen Île-de-France har gett honom någon slags ekonomiskt stöd.
Genast hoppade opponenterna på henne för detta samröre. Medborgarskapaministern Marlène Schiappa bad henne förklara finansieringen och passade på att poängtera att hon och hennes regering minsann sett till att ”republikens fiender” inte längre får en enda euro ur det allmänna.
Vänsterfrågor frånvarande
Säkerhet, terrorism, republikanska värderingar, kristna helgdagar, nationella symboler samt pandemin dominerar alltså den offentliga debatten i Frankrike just nu. Den breda och splittrade vänstern – socialistpartiet PS, vänsterpartiet FI, de gröna EELV, kommunisterna och andra – får knappt en syl i vädret då deras huvudfrågor som klimat, välfärd, bostäder och arbetsmarknad helt hamnar i skymundan.
Många analytiker, som Pascal Airault för opinionstidniningen L’Opinion, menar att Emmanuel Macron själv önskade polemiken kring EU-frågan. Han har ännu inte presenterat sin kandidatur till omval och kan agera som president, men samtidigt får det honom att positionera sig som en modern president som är kapabel att placera Frankrike på världskartan: den moderna fransmannens enda val. Samtidigt som han inte böjer för att själv hylla franska nationalsymboler, tillämpa hårda tag och kulturkriga så att han får åtminstone delar av de konservativa med sig.
Vänstern behöver han inte oroa sig för i nuläget.
