Men det fanns inte en människa i hotellreceptionen heller. Efter att jag hade ringt på klockan och stått och väntat ett tag kom det fram en fransk journalist.
– Alla i personalen flydde härifrån efter det första flyglarmet i morse. De har lämnat över hela byggnaden till oss.
Där och då förstod jag den verkliga vidden av det som hade börjat hända. Ryska styrkor höll som bäst på att attackera en militär flygplats bara strax utanför Kiev. Ukrainska styrkor gjorde tappert motstånd. Men många civila ukrainare hade redan börjat överge sina arbetsplatser och hem och anslöt sig till en växande flyktingström.
Under resten av dagen orienterade jag mig i den nya situationen. Jag såg hur människor desperat sökte mediciner och första hjälpen-utrustning. Jag inledde själv en jakt på mat men konstaterade att alla mataffärer var stängda. På tom mage träffade och intervjuade jag en ukrainsk människorättsadvokat, Oleksandra Matviychuk, som kokade av ilska över invasionen. I höstas fick hon Nobels fredspris.
Om jag senare i livet blir ombedd att berätta om mina starkaste upplevelser som utrikesreporter kommer den här dagen hamna väldigt högt upp på listan. För första gången var jag själv på plats när ett krig bröt ut och kunde bevittna hur vardagen tog en första, extrem vändning.
Ukraina har förstås dominerat nyhetsrapporteringen under resten av 2022. Det hade varit konstigt annars. Kriget har fått massiva konsekvenser och flyktingströmmen som uppstått är den största i Europa sedan andra världskriget. Jag har gjort flera nya Ukrainaresor för att rapportera om massgravar, ryska krigsbrott och den systematiska terrorbombningen av ukrainska civila måltavlor. Men också skickats till Ungern, Georgien och Finland för att rapportera om hur de ländernas politik påverkats av kriget.
De ökade spänningarna mellan väst och Ryssland har som bekant också lett till att Sverige i våras ansökte om medlemskap i Nato, bara för att bli tagen gisslan av Turkiet. I det avseendet har det varit väldigt intressant att se hur Ukrainakriget för Sveriges del har vävts samman med de väpnade konflikter jag tidigare rapporterat från i Dagens ETC.
Krigen i Irak och Syrien och flyktingströmmarna de gav upphov till fick mycket uppmärksamhet i internationella medier på 2010-talet, men precis som befarat dämpades intresset kraftigt så fort jihadiströrelsen Islamiska staten hade besegrats. Konflikterna har dock puttrat vidare och främst rört sig kring kurderna och deras frihetsambitioner. Turkiet är en pådrivande aktör i krigen och attackerar kurdiska mål i bägge länderna.
Svenska medier har något yrvaket, efter en coronapandemi och flera år av underrapporterade händelser, behövt återupptäcka de här konflikterna. Kurderna har hamnat i centrum för det svenska Natodebaclet, efter att Turkiet bland annat anklagat Sverige för att finansiera och beväpna syriskkurdiska styrkor. I hopp om att vinna förtroende i Ankara har Sveriges regeringar distanserat sig från samma kurder och även rivit upp det svenska förbudet mot vapenexport till Turkiet – som tillkom på grund av turkiska krigsbrott i Syrien.
Det senaste halvåret har klart visat att väpnade konflikter sällan kan ske i ett vakuum, oberoende av händelser eller rentav krig i andra delar av världen. När Sverige vill in i en militärallians har vårt lands engagemang på ett annat slagfält skapat problem – men bara eftersom det ligger i den turkiska regeringens politiska intresse att vara en bråkstake.
Frågan är bara hur lätt det varit för vanliga svenska mediekonsumenter att hänga med i de här svängarna. Sverige ligger i världen och hela världen finns representerad i Sverige, men det betyder inte att våra medier är utmärkt duktiga på utrikesbevakning. I slutändan har det som vanligt att göra med det som inom journalistiken kallas för närhetsprincipen. När IS försvann som ett synligt terrorhot mot Sverige mattades intresset för resten av regionens konflikter av. Bara för att de sedan dök upp igen och bet oss där bak, när vi minst anade det.
