Det är en helt fascinerande funktion – eller egentligen är funktionen lika gammal som fotografiet som medium – men reklamen som snurrar på Instagram för funktionen att kunna retuschera bort oönskade element i sina bilder är helt fascinerande samtidstypisk.
Man kan – visar den stolt – ta bort alla runtomkring sig! Så man ser helt ensam ut!
De allra flesta exempel som den visar är när ”man” (vem? Inte jag i alla fall) gör en snajdig akrobatisk pose, kanske en avancerad brygga vilandes enbart på ett lillfinger och en lilltå, böjd över en man – kanske ens älskade – som stagar upp ens rygg med sina starka, vackra händer.
En helt optimalt skrytig bild av både vighet och förekomsten av kärlek i ens liv, allt som är avundsvärt och därmed värt att instagramma.
Då kan man TA BORT snubben! Och kompisarna! Fiffigt va?
Jag scrollar mig tvångsmässigt vidare bland exemplen. Alla varianter av människor som man ska vilja ta bort ur sitt skrytflöde. Kompisgänget på stranden. Snygga tjejen man dejtar. Snygga killen man dejtar. Sudda, sudda, puts väck! Kvar blir enbart en perfekt, ensam kropp i onaturliga positioner mot en generiskt vacker bakgrund.
Denna jul med omikron, självisolerad under en filt, långt från släkten som firar jul i ett stort hus som jag hyrt för att vi ska få vara tillsammans, framstår det för mig som så gåtfullt att det är obegripligt att någon skulle vilja reducera antalet människor ur sitt liv. Även om det så bara gäller det imaginära liv som levs på sociala medier.
Men, samtidigt framstår den som en perfekt sammanfattning av vår tids drömmar om det autonoma jaget. Den djupt skadliga villfarelsen att frihet är synonymt med totalt oberoende. Att den enda lycka värd att jaga är den som kan förverkligas helt och hållet på egen hand. Alldeles ensam.
Bilden av den lätt förvridna men ändå så perfekta kroppen i brygga, utan stödjande händer, alldeles ensam och overkligt stark, kokar ned ett decenniums ideal om exakt hur fantastiska vi människor kan bli om vi bara riktar vår styrka helt och hållet mot oss själva.
Om vi gymmar, förstås, men också om vi har en perfekt copingstrategi för alla livets svårigheter. Om vi gör oss av med energitjuvar i vänkretsen och bara umgås med dem som ger oss något. Om vi äter massor av rå grönkål. Kanske mediterar en kvart varje morgon. Gör ett sovschema.
Då JÄVLAR!
Man skulle kunna tro att en förödande pandemi, som inte bara slagit sönder hälsa och ekonomi för miljontals, utan försatt ännu fler i en ofrivillig isolering, skulle ha skakat denna villfarelse ur oss. Istället frodas ett kvardröjande grottsyndrom sida vid sida med en nyetablerad moralisk ryggmärgspanik vid åsynen av människor som rör vid varandra.
Men även med en kollektiv social fobi kan vi dra slutsatser om vad vi människor ska med varandra till. Berättelsen om den suveräna individen, som klarar sig alldeles utmärkt själv börjar kännas lika plastigt osannolik som retuscheringsverktygets sociala mediebilder.
Jag intervjuade en svampforskare vars viktigaste tes om svampar är att de lär oss att vi rent biologiskt faktiskt inte kan separera oss själva från vår omvärld. Svamparna bor på oss, i oss, runt oss, det finns ingen skarp gräns mellan oss och dem. Inte mellan oss och luften vi andas heller. Om vi på allvar förstod det skulle vi inte kunna förstöra vår värld så som vi gör, menar han, vi skulle förstå hur enormt beroende vi är av varandra.
Vilket får mig att minnas den franske författaren Édouard Louis ord till sin pappa i romanen ”Vem dödade min far”:
”Du läste aldrig vidare. Att sluta skolan så tidigt som möjligt var för dig en fråga om manlighet, sådan var ju normen i den värld där du levde: att vara manlig, inte bete sig som en tjej, inte vara någon bög. Det var bara tjejer och de dära, de som misstänktes ha en avvikande och onaturlig sexualitet, som gick med på att underkasta sig skolans regler och disciplin, underkasta sig lärarnas önskningar och krav.”
Han skriver om att mansideal leder till fattigdom, att just den där förvridna idén om oberoende är vad som kan göra att män kastar bort sina liv. Oviljan att vara beroende.
Det har just kommit en ny avhandling som visar på könsskillnader i synen på välfärdssamhället, att män är mer negativt inställda, eftersom de inte har samma behov av det som kvinnor, vars obetalda hushållsarbete trots allt minskat radikalt genom reformer som barnomsorg.
Traditionella kvinnoliv har alltid handlat om att vara beroende och därför tacksamt ta emot de utsträckta händer som hjälper en att hålla ihop allt.
De liven ska skuras bort. Vi ska dela på alltet. Vi måste också börja återupptäcka värdet av varandras händer. Ingen pallar att hålla den där bryggan på egen hand, inte egentligen.
