Lite hårdraget är det reaktionen när man berättar för de rika att chansen till en klassresa är väldigt liten. De tar in informationen och ändrar sin egen bedömning av hur hög den sociala rörligheten är. Men det innebär inte att de ökar sitt stöd för omfördelning. 

Snarare kan man ana en lättnadens suck från en grupp för vilken klassresan ju bara kan gå nedåt och som gärna slipper konkurrera med en massa uppkomlingar. De har inga skäl att vilja tro att rörligheten är stor, och lika liten att tyngas av omfördelande skatter.

De fattiga är en annan femma. 

Låginkomsttagarna har ett intresse av hög rörlighet, så att de kan komma sig upp. Men att berätta för dem att chansen till en klassresa är liten påverkar inte deras bedömningar av den sociala rörligheten. Man talar för döva öron. Små chanser, säger du? Det kan jag aldrig tro.

Följdriktigt ökar inte heller deras stöd för omfördelning.

I förlängningen dämpar det deras jämlikhetskrav – och minskar därmed chansen till den åstundade klassresan.

Ingen av grupperna påverkas alltså i mer jämlikhetsivrande riktning av att få veta att den sociala rörligheten är låg. Men av helt olika skäl. Det visar en ny undersökning som gjorts i Österrike (Schwartz & Warum 2023). Forskarna provar också med data från fler andra länder, inklusive Sverige, och får liknande resultat, om än mer osäkra. 

Även tidigare undersökningar tyder på att det är snudd på meningslöst att berätta för folk i allmänhet att chansen till en klassresa är liten. I genomsnitt ökar inte denna information kraven på omfördelning (Alesina mfl 2018). Men genomsnitt är förrädiska, eftersom de ofta döljer stora skillnader. När man nu undersöker olika inkomstgrupper uppdagas ett slags önsketänkande bland låginkomsttagarna, som forskarna kallar ”motivated beliefs”. De fattiga vill att den sociala rörligheten ska vara hög. De vill att det ska vara möjligt att bli rik för den som arbetar hårt. Det är på det viset de motiverar sina ansträngningar inför sig själva. De hör vad de vill höra, eftersom de lever på hoppet om klassresan, om inte för sig själva, så för barnen. En vän till mig, bilmekaniker i Norrland, jublade då hans dotter valde en teoretisk linje på gymnasiet ”Tre förlorade generationer räcker”, sa han.

Och nej, det beror inte på att de skulle vara korkade eller obildade – utbildning har ingen effekt i studien.

Tesen stärks av att det finns en grupp låginkomsttagare som faktiskt tar till sig informationen: barnlösa över 55 år. De är för gamla för att tro på någon klassresa uppåt själva och de har inga barn att hoppas på. Därför kan de, psykologiskt, kosta på sig mer realism.

För mig personligen är det ju en smula nedslående, eftersom jag ägnat en hel bok och dussintals föreläsningar åt att berätta om hur tungt det sociala arvet väger. Upplysningens ljus står sig uppenbarligen slätt mot hur vi önskar att världen skulle vara.

Men allvarligare är effekten av denna intressestyrda dövhet.

Det är ju djupt mänskligt drömma och hoppas. Vi tar en trisslott, vi ber till våra gudar och håller tummarna för att en dag när stjärnorna står rätt ska allt slå in och vårt slit äntligen ska betala sig. Men låginkomsttagarna önsketänker i det här fallet på ett sätt som faktiskt skadar dem själva som grupp.

Åtskilliga studier inom och mellan länder visar att hög jämlikhet och hög social rörlighet går hand i hand (Corak 2013, Brandén 2019). Det är enkelt att förstå: om klassklyftorna hos föräldragenerationen är stora, så kommer också barnens startvillkor att vara mycket ojämlika, och tvärtom. Den som önskar en hög social rörlighet borde därför önska hög jämlikhet.

En inte obetydlig andel av föräldrarna slår alltså i ungarna saker de inte själva tror på.

Men de låginkomsttagare, som skulle ha allra mest att vinna både på omfördelning i sig och på ökade chanser till klassresor, har förförts av klassreseberättelsen.I förlängningen dämpar det deras jämlikhetskrav – och minskar därmed chansen till den åstundade klassresan.

Jag ser det som ett uttryck för hur oerhört stark idén om att individen ska kunna förändra sitt eget öde genom ansträngning står i vår typ av samhällen. Att det inte är sant spelar ingen roll. I själva verket kan minst hälften av skillnaderna mellan oss vad gäller utbildning och inkomst förklaras av vår släktbakgrund (Björklund & Jäntti 2012, Adermon mfl 2021). Bara vart åttonde barn gör en mer rejäl klassresa uppåt (Brandén & Nybom 2019). Men att vi skulle vara offer för omständigheter bortom vår kontroll upplevs så hopplöst att man ogärna vill snudda vid det med tanken.

Därför ljuger vi också för barnen.

Det visar en annan färsk, svensk studie, där man laborerar med vad folk tror är viktigast för ekonomisk framgång: slumpen eller den egna ansträngningen (Gartner mfl 2023).

Det visar sig att 65 procent av deltagarna tror mest på ansträngning. Men långt fler, nästan 85 procent, lär sina barn att ansträngning är viktigast. En inte obetydlig andel av föräldrarna slår alltså i ungarna saker de inte själva tror på.

Det hade kunnat vara en harmlös pepp: jobba på i skolan, så går det dig väl i livet. Var snäll, så kommer tomten.

Men risken är att det får mer ödesdigra konsekvenser än tomtetro. För de som tror mest på ansträngning accepterar också i regel större ekonomiska klyftor, eftersom framgång och misslyckande uppfattas vara individens eget verk och därför rättvist.

De fattiga önsketänker om klassresor och vi peppar barnen med moraliskt uppbyggliga sagor. Så riggas inte bara dagens, utan också morgondagens ojämlikhet.