Det är få saker som gjort sånt bestående avtryck i samhället som det neongula M:et. Genom krig, pandemi, naturkatastrofer och ekonomisk kris har snabbmatskedjan stått pall. Idag är det ett faktum att du kan köpa en McFeast oavsett om du befinner dig i Västerås eller tortyranstalten Guantanamo Bay.
Hundratals möten i EU
Uspen, företagets unique selling point, är just det. Att du som kund får tillgång till ett och samma utbud med billig snabbmat oavsett var du befinner dig i världen.
Därför är det inte förvånande att snabbmatsjätten nu gör allt i sin makt för att förhala och sänka EU:s klimat- och miljöarbete. Unionens nya lagstiftning kan slå undan benen för kedjans ”köp, ät direkt och släng”-system. EU ses som ett hot och nu startar Donken en av kontinentens största lobbykampanjer genom tiderna.
Målet? Att stoppa EU:s förbud mot engångsartiklar.
Snabbmatsrestaurangen har finansierat egna forskningsstudier som, föga förvånande, har kommit fram till att en utfasning av engångsartiklar kommer att vara skadligt för planeten. Vill du veta hur Donken har kommit fram till resultatet? Finns i den mikroplastfyllda sjön! Inga oberoende parter får granska studierna. Trots forskningsunderlagets tvivelaktiga kvalitet och metodik har McDonald’s och deras lobbypartner lyckats få till hundratals möten med EU-parlamentariker.
Typiskt mäktiga företag
Officiellt försöker, givetvis, koncernen framstå som en miljöhjälte. Tillsammans med organisationen Håll Sverige Rent har McDonald’s anordnat skräpkampanjer för att få allmänheten att bli mer medveten om nedskräpning i naturen, något som Greenwashing i Sverige var först med att uppmärksamma.
McDonald’s dubbelspel förvånar inte. Jag känner snarare déjà vu. Det här är vad mäktiga företag – som vägrar kompromissa bort sin konstanta tillväxt – sysslat med i årtionden.
Vem behöver satir?
Ett exempel är hur oljegiganten Exxon redan på 70-talet visste om de katastofala effekterna av sin fossila verksamhet, men valde att dölja det. Istället för att förändra sin affärsmodell började man finansiera klimatförnekare. Företaget British Petroleum, som i dag har bytt namn till Beyond Petroleum (inget skämt), har istället för att fasa ut sin fossilverksamhet lagt miljontals dollar på att skapa reklamkampanjer som ska få individer att minska sina enskilda koldioxidavtryck.
I Sverige gör Vattenfall reklamkampanjer med skådespelaren Cara Delevingne för att lansera en klimatneutral “face mist”. I en kampanjfilm skiftar kameran mellan Delevignes isblåa ögon, till Vattenfalls vd som sitter i kostym och spottar ur sig floskler om hur man minsann ställer om. Samtidigt har det statliga företaget fortfarande smutsiga kolkraftverk i Tyskland och investerar i fossil naturgas.
Vem behöver egentligen satir när det finns reklam?
I’d be lovin’ it
Det var längesen Happy Meal stod på min önskelista. Med åldern får man mer verklighetsfrämmande drömmar, som att en dag ha råd med en egen bostad. Eller, när jag känner mig riktigt wild and crazy, vågar drömma om att vi en dag kan stoppa klimatkrisen.
Under våren har McDonald’s restauranger i Paris tvingats täcka för sina glasfönster med träplankor. Under demonstrationerna har kedjan haft en tendens att bli utsatt för sabotage. Precis som stadens bankkontor. För de franska aktivisterna symboliserar bankerna och McDonald’s gyllene båge kapitalismens ultimata girighet – där för att krossas.
Aktivisternas metoder åt sidan, så har jag svårt att tycka synd om företaget. Trots krossade rutor har Donken råd att lägga enorma summor pengar på lobbyarbete som motarbetar våra barns framtid. Tänk om något företag någonstans, någon gång, bara fick sota för sina brott mot planeten. Är det för mycket begärt år 2023?
Jag vet inte. Men det, om något, hade varit ett mentalt happy meal. Fritt från flottiga papplådor och saggiga sugrör. Eller som man säger på McDonald’s språk: Ba Da Ba Ba Bah, I’d be lovin’ it.
