”Es distinto con guitarra”, sa han nyligen. 

”Det är annorlunda med gitarr.” 

Ungefär: Det är annorunda när man måste spela på allvar. Och vad Gabriel Boric gjort under sitt första år är att lära sig just det.

Jag tänker på det när jag går förbi Plaza Italia eller Plaza ­Baquedano som den också heter och som under den sociala explosionen i oktober 2019 döptes till Plaza Dignidad, Värdighetens torg. Då fanns här en lite hisnande känsla av att delta i en födelseakt. Nu ser det mest ut som ett monument av trasighet. På en del av muralmålningarna kan man ana lite av det episka lyft man kände då. Men det mesta är ganska trist. Förstört. Och fult. Mer en illustration av misslyckande än av ”Chile har förändrats”, som det segervissa slagordet löd då.

Ändå är det inte som att Chile är tillbaka på gå.

Chile har förändrats, men på ett annat sätt än man hoppades. Och en av årets stora lärdomar är att Chile inte är detsamma som det ”Chile” i vars namn alla så gärna och självklart talade under den sociala explosionen.

Den stora chocken var det förödande nederlaget i folkomröstningen i september om den nya grundlag som under året utarbetats av en konstituerande församling helt dominerad av vänstern, där en stor del representerade just aktivismen från Värdighetens torg. Att två tredjedelar av chilenarna röstade nej till förslaget var fullkomligt obegripligt för dem som såg sig själva som folkets sanna reprentanter. Fortfarande är det många som förklarar resultatet med att folket manipulerats, lurats, köpts – att den stora massan består av fattigfachos helt enkelt...

Den latinamerikanska historien är på alla nivåer full av narcissistiska ledarskap innestängda i sin egen verklighet. Det hoppfulla med Gabriel Boric är att han inte är det.

”Jag kommer att lyssna mer än att prata”, sa han i sitt installationstal.

Och det har han också gjort. Lite för mycket tycker en del. Men han är en sådan som accepterar sina nederlag, utan att förgöras av dem. Istället går han vidare.

Redan före folkomröstningen hade han lovat att i det fall nej skulle segra skulle processen för en ny konstitution fortsätta på andra sätt. Men att komma dit har varit svårt. Inte minst för att högern utnyttjat vänsterns nederlag för att sabotera en ny kontitutionsprocess. 

Men nu, tre månader senare, har man enats om en formel – en direktvald församling på 50 personer med lika fördelning mellan könen och med platser för ursprungsfolken i proportion till antalet röster. Den ska, i sin tur stöttas av en expertkommitte med 24 medlemmar som ska utses av parlamentet.  

Det är en hyfsad kompromiss, inte minst med tanke på att den stöds av nästan alla från kommunistpartiet till den traditionella högern. 

Den nya församlingen kommer att arbeta utifrån de grundläggande aspekterna i det förslag som redan finns. Men den saknar den episka strålglans som fanns kring den första församlingen som ju var ett direkt resultat av det sociala explotionen.  

Men kanske är det bara bra. Deras arbete kommer att handla om att skriva en ny konstitution i syfte att organisera det samhälleliga samlivet, inte om utopiska visioner om hur den perfekta världen borde se ut.

Den aningen fetischistiska syn på konstitutionen som en stor del av vänstern lidit av har också komplicerat för Boric att ta itu med alla andra, mer akuta, problem – en nytt pensionssystem, en skolreform, sjukvårdsreform och som grund för allt ett nytt skattesystem. 

Han hoppas att under nästa år komma till skott med alla de reformerna. Då ska också den statliga kommission, som han intierat för på allvar ta itu med den chilenska statens relation med mapuches, att börja arbeta. Det är inte första gången en chilensk regering bildar en kommission i det syftet. Men Boric intitiav har tagits emot med större entusiasm bland mapuches än något tidigare.

Men där finns också andra problem. I Chile, som för tio år sedan stolt föklarade att det inte längre fanns några ”campamentos”, det vill säga områden som invaderats av bostadslösa, finns det på nytt hundratals sådana – en del välorganiserade, andra under kontroll av kriminella maffior. Ungefär hälften av innevånarna där är invandrare från framför allt Venezuela, Haiti och Bolivia. 

Utvandrarlandet Chile har till sin egen förvåning blivit ett invandrarland. Men med en ofta kaotisk och illegal invandringström i vilken organiserade kriminella grupper rör sig som fiskar i vattnet och använder ett slags våld som inte varit vanligt i  Chile tidigare.

Här finns grogrund för främlighetsfientlighet som redan manifesterat sig på allehanda sätt. 

På vägen ner till busstation ser jag också hur det på flera håll i den parkliknande mittsträngen av huvudgatan Alameda finns veritabla små tältstäder byggda av kartonger, filtar, plast och presenningar. Ett helt nytt fenomen. Och det trots att polisen satt upp kravallstaket för att hindra tillträde.

Boric och hans sambo bor själva i en gammal del av det centrala Santiago där det förekommer både droghandel och en hel del kriminalitet. Han har dessutom börjat cykla till och från presidentpalatset La Moneda. 

En del beskriver det som effektsökeri.

Men jag tror att det är uttryck för Boric genuina nyfikenhet. Han vill förstå både sina motståndare och den verklighet han inte känner till. Han har ingen färdig verklighet att gömma sig bakom. Utan upptäcker hela tiden nya dimensioner. Han tillhör de ganska sällsynta politiker som aldrig säger ”vad var det jag sa”, utan istället är beredd att erkänna att han hade fel. Och som kan ändra sig. Precis som en god gitarrspelare måste. 

Det är hoppfullt – ett slags ljus och en frisk vind på en kontinent som så ofta tycks befinna sig i en permanent process av harakiri.

Och att binda ihop 50-årsdagen av kuppen mot Salvador Allende med folkomrösningen om den nya konstitutionen, som nästan sammanfaller i tid, blir ett spännande examensprov för en ambitiös gitarrspelare som Boric.