Andreas Gustavsson: Den riktiga journalistiken blir en motståndsrörelse

När politiken övergår till fascismens metoder, måste journalistiken anpassa sig. Det såg vi när en Ice-agent sköt Renée Good till döds i Minneapolis, USA. Med våra egna ögon såg vi att hon inte försökte ramma någon, och att hon definitivt inte skadade denna agent svårt. Men direkt efter händelsen gav presidenten, Vita huset och myndigheter tvärsäkra uttalanden om här hade vi att göra med en samvetslös terrorist som radikaliserats och försökt ha ihjäl federalt anställda som bara vill göra vardagen tryggare för hederliga medborgare. 

Det var, hoppas jag, ett uppvaknande. 

Den medvetna lögnen som en avgörande beståndsdel i att kontrollera människors verklighetsuppfattning, och i att påskynda ett angrepp mot den amerikanska demokratin.

Amerikanska medier har haft svår att förhålla sig. Vad ska man göra, sluta citera landets folkvalde president? Men något börjar hända. Ett skifte.

I den senaste skjutningen agerar Vita huset och dess förgreningar på samma sätt. Den dödade sjukskötaren Alex Pretti anklagas för att ha planerat en massaker och för att ha dragit vapen mot agenter från Border patrol. Alltså propagandaproduktion. Donald Trumps rådgivare Stephen Miller kallar offret för ”lönnmördare”. Ingen utredning, ingen eftertanke. Bara maximal eskalering. I realtid. Med målet att etablera en bild som fakta sedan inte kan bryta igenom. 

Men nu var medier som New York Times och andra stora aktörer blixtsnabba. Tillgängliga videoklipp analyserades sekund för sekund, ett slags forensisk undersökning som leder fram till slutsatsen att en försvarslös man, som närmar sig agenterna med en mobiltelefon, kastas ner på marken och sedan skjuts till döds efter att hans vapen – som han hade licens för och därmed hade rätt att bära dolt på öppen gata – avlägsnats.

Medier som journalistiskt driven opposition.

Medier som en motståndsrörelse till den politiska maktens försök att förleda och förvirra. 

Det är precis där vi hamnat.  

Att springa efter utspel från en cyniskt skenande administration gör en medskyldig till spridande av lögnen.

Att med egen motivation, och med yrkets hela kapacitet, nagla sig fast vid verkligheten tar en däremot bort från lögnen.

I bästa fall.

Det har ju alltid varit journalistikens uppdrag, men nu är det på allvar journalistikens existensberättigande, för om den väljer att fungera som en förlängning av Vita husets kommunikationsavdelning – eller andra auktoritära krafter vars strategi är att bryta ner journalistiken till förmån för lojala informationsflöden – så är den inte längre relevant.

Dagens ETC har också att dra sin linje.

Jag bedömer att vi måste stärka vår förmåga till en sorts journalistik som under extrem tidspress inbegriper att samla in all relevant data som ger oss möjlighet att så korrekt som möjligt och så pedagogiskt som möjligt verifiera och beskriva ett händelseförlopp – i direkt intressekonflikt med krafter som förkastar fakta och istället söker tolkningsföreträde.

Eliot Higgins, brittisk journalist som grundat den kollektivt granskande gruppen Bellingcat (vars arbete inspirerar de granskningar av Minneapolis-skjutningen som ändå sker), skriver klokt om allt detta på Bluesky. Han poängterar att det är fundamentalt att ”motverka populistiska, konspiratoriska och auktoritära berättelser”, men att lösningen inte uteslutande kan vara att göra bättre och mer självständig journalistik.

”Detta är inte en kris vi faktagranskar oss ur, vi måste bygga något större och mer radikalt för att motstå den auktoritära strömmen som omsluter våra demokratier.”

Han menar att vi alla måste inse att en digital informationsmiljö är det optimala drivhuset för nedbrytande strömningar. Dessa strömningar samspelar med och förvärrar polariseringen som kommer ur sociala medier.

Vad betyder det?

Journalistiken måste anpassa sig. 

Till att börja med konstatera och bottna i det uppenbara, exempelvis: Vita huset är som avsändare att jämställa med Kreml. Det är en identitetsfråga, speciellt för vissa medier. Du kan, som i fallet USA, inte vara opartisk gentemot fascism. Eller, ja, det kan du förstås, men inte om det du gör ska behålla kontakten med verkligheten.

Journalistiken måste dessutom ta ett bredare ansvar – som motståndsrörelse, som alternativ – eftersom våra samhällens institutioner saknat vilja att agera mot just denna informationsmiljö som, under förespegling av yttrandefrihet, leder bort från demokrati.

Lögnen är farlig.

Systemet som fortplantar och premierar den är farligare.

Så kalla det folkbildning. Genom att vara konsekvent i sin transparens, genom att dela kunskap om journalistikens verktyg, genom att påvisa hur algoritmer förhöjer vissa budskap och skuggar andra.

Det här är givetvis inte ett isolerat amerikanskt problem.

Det är allas vårt problem, tilltagande.

Min upplevelse är att vi har både nått och passerat en kritisk punkt.