Selma Brodrej: Den här debatten om Gaza är ett sundhetstecken

Lidandet i Gaza blir allt mer outhärdligt och klassas av allt fler experter och organisationer som ett folkmord. I takt med det har tonläget höjts i Sverige.

Frågor som: ”Varför gör svenska politiker inte mer?”, ”Varför handlar vi fortfarande med Israel?”, och ”Varför kallar inte journalister och politiker det som händer i Gaza vid sitt rätta namn genom att definiera det som ett folkmord?”, blir allt svårare att besvara. 

Att det under sådana omständigheter också uppstår konflikter mellan personer som i grunden står på samma sida, som båda fördömer det regeringen Netanyahu utsätter palestinier för, är egentligen inte konstigt, även om det är olyckligt. 

Den senaste veckan är det begreppet antisemitism som debatterats. Författaren Johannes Anyuru har på sin Instagram, och senare i Aftonbladet, argumenterat för att vi bör tala om rasism mot judar istället för antisemitism. ”Det finns rasism”, skriver han, ”Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.”

Paulina Sokolow har å sin sida skrivit i tidningen Flamman där hon är kulturredaktör, att begreppet visserligen missbrukats av sådana som ”Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat”, men att det inte är för deras skull termen existerar. Hon menar att antisemitism-begreppet har ”en egen logik, skild från andra former av rasism: föreställningen om judar som hemliga, sammanbundna makthavare, som styr majoritetssamhället via pengar och kulturellt inflytande.” 

Under helgen, när den här debatten pågick intensivt, steg Johannes Anyuru upp på en scen i Skåne för att tillsammans med Cecilia Uddén och Göran Rosenberg diskutera Gaza. Samtalet var ett av många på den sakprosafestival som för tredje gången arrangerades på Rikstolvan utanför Simrishamn i samarbete med Linnéuniversitetet och Institutet för framtidsstudier.

Varken Cecilia Uddén eller Göran Rosenberg höll med Johannes Anyuru om att begreppet antisemitism kan ersättas av ”rasism mot judar” utan att något går förlorat. Vad samtliga panelister däremot var överens om var att en sådan diskussion inte var värdig att föra under ett samtal med huvudtemat ”Världen efter Gaza”.

De menade alla att det finns andra, betydligt mer akuta, frågor att belysa. Och med hjälp av moderatorn Kholod Saghir gjorde de precis det.

Göran Rosenberg redogjorde för hur det sionistiska projektet aldrig haft en plats för palestinier, och för hur det vi ser nu i Gaza inte sker av en slump. Han sa bland annat att ”Israel satt i system, ända sedan sitt bildande, att nedvärdera palestinierna. Det har nu lett till den ultimata avhumaniseringen av palestinskt liv i Gaza, men det har pågått under en lång tid”. 

Cecilia Uddén berättade om sitt samarbete med Sami Abu Salem, en av få journalister på plats i Gaza som sedan kriget bröt ut varit svenska lyssnares ögon, öron och näsor. Hon fick en fråga om utmaningarna med att rapportera om Gaza och svarade genom att ta upp svårigheterna med att upprätthålla lyssnarnas intresse. I det sammanhanget citerade hon också Sami Abu Salem: 

”Well, it's all the same now. Death, ambulances, the morgue, burials. Det upprepar sig, det fortsätter. Hur ska jag kunna rapportera om detta på ett sätt som gör det intressant för er?”.

Alla på scen utom Cecilia Uddén använde folkmordsbegreppet när de pratade om Gaza. Sveriges Radio-korrespondenten påtalade detta, och sa krasst: 

”Jag har ännu inte kallat detta för folkmord. Jag tillhör public service och det går emot våra regler, sägs det”, vilket var en av få gånger under samtalet som i alla fall delar av publiken skrattade till. 

Johannes Anyuru beskrev med hjälp av den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudah hur språk och framför allt tystnader har medverkat till att normalisera det som händer i Gaza. Han sa också, apropå den svenska regeringens band med Israels: 

”Det är väldigt tydligt vilka som inbillar sig att man kan bryta emot folkmordskonventionen och samtidigt mästra folk om att de inte ska planka på spårvagnen. Den gesten är 'imperiell', för den tänker att vi kan göra affärer med en kriminell koloni som genomför ett folkmord. Och det ska inte påverka hur lagen uppfattas på insidan, hur vår moraliska legitimitet uppfattas på insidan.”

Moderatorn Kholod Saghir läste också upp ett meddelande av den palestinska författaren Nima Hasan, som är född i Rafah och som fortfarande befinner sig på Gazaremsan med sin familj. Meddelandet hade översatts av Jasim Mohamed och avslutades med följande rader: 

”Jag vädjar till omvärlden med all min kraft, eller det lilla som finns kvar av den. Att se oss som vi är, att se hungern, döden, att vår röst ska höras, spridas, nå fram till er, till det mänskliga inom er. Kanske, kanske kan det sätta press på en institution, en mäktig man, en regering eller en domstol. För att stoppa denna död. Ju mer ni talar om oss, ju mer ni skriver om oss, ju mer ni för vidare vår röst, desto större chans har vi att överleva. Kanske är det ni som är vårt sista halmstrå”.

Att meddelandet lästes upp på en scen omringad av just höbalar, fyllda med halmstrån i överflöd, gav det en extra tyngd. Publiken var påtagligt drabbad, och i allt det fruktansvärda, i all misär och allt mörker fanns här ändå något slags sundhetstecken:

Att tre av Sveriges tyngsta och mest kunniga röster vad gäller Mellanöstern fortfarande klarar av att väja undan från personangrepp och billiga politiska poäng. Att de istället så välformulerat och enat och otvetydigt fördömer det Israel utsätter palestinier för.