En liten barncykel står lutad mot en husvägg. På pakethållaren sitter ett lite tillskrynklat papper med en teckning, i den lilla korgen på styret ligger det ett hopprep. I huset bor barnet. Men det är inte ett vanligt hem, utan ett tillfälligt, där barnet och mamman bor för att pappan har slagit dem och hotat mamman till livet. Bilden, som skulle kunna vara hämtad från många av Sveriges jourer, har fastnat i mig. Den illustrerar inte bara den utsatthet som barn som är offer för pappas våld befinner sig i, utan något annat, fantastiskt.
När man skriver om mäns våld och hat mot kvinnor ligger det i sakens natur att de allra flesta nyheter som produceras är av negativ karaktär. Men som journalist bör man med jämna mellanrum stanna upp och fråga sig om rapporteringen ibland kan skymma en del av verkligheten.
Jag har under flera år arbetat i kvinno- och tjejjoursrörelsen, alltså den överlägset största sammansättning av feministiska gräsrötter vi har i Sverige. Alla som någon gång har varit på en jour vet att verkligheten på en sådan inte alltid är dyster. Tvärtom sker varje dag – året runt – massor av fantastiska saker på jourerna.
Det kan vara en flicka som efter att just tillsammans med sin mamma lämnat år av trauma bakom sig äntligen får sova en hel natt. Eller en pojke som med jourens ihopsamlade medel får fira sin födelsedag med ett kalas eller ett besök på Liseberg.
Det kan vara två kvinnor som möts över en kopp te och stärks av att dela sina liknande berättelser. Det kan handla om tjejer som tillsammans skriver sin första feministiska banderoll.
Många tror att kvinnojourens arbete bara går ut på att vakta kvinnor och barn på så kallade skyddade boenden.
Det är långt ifrån sant. Landets tusentals aktiva inom kvinno- och tjejjoursrörelsen gör på betydligt mer än så. De krav på säkerhetsdörrar, insynsskydd, videoövervakning och detaljerade krav på bemanning och måltider som ingick i kravspecifikationen när Botkyrka för fyra år sedan gick ut med en upphandling av skyddat boende för våldsutsatta kvinnor täcker alltså långt ifrån det arbete som jourkvinnorna utför på jourerna.
De ofta ideellt arbetande jourkvinnorna följer med våldsdrabbade kvinnor till polis och rättegång. De anordnar stöd och skolhjälp till barnen, de hjälper anhöriga. De stöttar och peppar och visar att ingen drabbad är ensam. De lägger skulden där den hör hemma. Den gemensamma nämnaren stavas systerskap och är det vackraste som finns.
Detta vill vi också berätta om. Det är därför vår reporter Stina Berglund har påbörjat en något ljusare rapportering av svensk kvinnofrid, som faktiskt, än så länge och trots hot, är unik i sitt slag.
Men vi vet att det finns mer att belysa. Jobbar du själv på en kvinno- eller tjejjour och vill att fler behöver veta vad ni sysslar med?
Mejla mig!