I torsdags gav Hakeem Jeffries – som nyligen blivit en betydelsefull ledare i det demokratiska partiet nu när han, på grund av Nancy Pelosis annalkande pensionering, är representanthusets minoritetsledare och ledare för representanthusets demokratiska caucus – en mästarlektion i att vara ett fegt redskap.
När republikaner i representanthuset lade fram en absurd resolution, i vilken de fördömde socialismens ”brott”, strax efter att de fråntagit Minnesotas representant Ilhan Omar sina utskottsuppdrag, var Jeffries snabb med att syna bluffen och han kallade den – tjatigt, men vasst – för en ”uppdiktad, falsk och bedräglig” resolution. Jeffries sade att representanthusets resolution skyddar ”Maga-republikaner som försöker underminera en agenda som är utformad för att stärka det amerikanska folkets hälsa, trygghet och välfärd”.
Tack för ditt stöd, Hakeem. Vi skulle beskriva socialism på samma sätt.
Handlar om omfördelning
Jeffries påpekade att republikanerna historiskt sett använt ordet ”socialism” för att försöka underminera stödet för populära statliga program som socialförsäkringssystemet, sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid, offentlig utbildning, sjukförsäkringsreformen Obamacare och till och med Obama-administrationens stimulanspaket. Han var påtagligt upprörd över vad han sa vara en ”så kallad resolution”.
Efter detta eldande tal röstade dock Jeffries för republikanernas resolution.
Det gjorde även Nancy Pelosi. Bland ja-röstarna fanns även andra representanter från det mittenorienterade ledarskapet, däribland Adam Schiff, och Jim Clyburn, notorisk motståndare till Bernie Sanders och Nina Turner. Den uppåtgående ”progressiva” ikonen Ro Khanna röstade också ja.
Resolutionen likställer, utan åtskillnad, alla socialistiska ledare från Hugo Chavez till Josef Stalin, och ignorerar merparten av socialismens historia och samtidens erfarenheter. Efter att ha räknat upp en rad socialistiska diktatorer, åberopar resolutionen USA:s grundlagsfäder och fördömer det som republikaner och demokrater förmodligen är överens om är det mest överhängande problemet: omfördelning av rikedom.
För detta ändamål citerar resolutionen Thomas Jefferson om rikedomars, till och med de ärvda, sakrosankta natur:
”Att ta från någon för att man anser att hans, och hans fars, flit har genererat för mycket, i syfte att förskona andra som, eller vars fäder, inte har uppvisat samma flit och skicklighet, är att godtyckligt bryta mot den första associeringsprincipen, allas rätt att fritt bruka sin flit, och frukterna man förvärvar därav.”
Detta är särskilt magstarkt då det kommer från någon vars rikedom bestod av faktiska människor. Jefferson hade över 600 människor som slavar under sin livstid, och befriade bara tio.
40 procent gillar socialism
Grundlagsfäderna hade ingen erfarenhet av 1900-talets auktoritarianism. Åberopandet av dem här spelar en avslöjande roll: denna resolution handlar inte om brutala envåldshärskare, utan om att sända ett budskap om att all sorts omfördelning är farlig och oamerikansk, i en tid när socialistiska idéer – som sträcker sig från höjda skatter för de rika till arbetarnas ägande av produktionsmedlen – är populärare än någonsin.
Märk väl att dessa republikaner och demokrater åberopar inbitna slavägares motstånd mot omfördelning och kollektivitet, för att tysta en växande rörelse för demokrati i samhället och på arbetsplatserna.
När hon skulle förklara varför hon lade fram resolutionen, sa Maria Elvira Salazar, på representanthusets golv, att unga människor ”faller för” socialismen, och konstaterade med bestörtning att 40 procent av millennials tycker att det kommunistiska manifestet är en bättre frihets- och jämlikhetsförklaring än USA:s självständighetsförklaring.
Dessa millennials har så klart rätt. Det kommunistiska manifestet och självständighetsförklaringen är båda visionära dokument, men Marx manifest är betydligt mer specifikt kring vad frihet och jämlikhet är och hur de uppnås.
Salazar konstaterade att 40 procent ”av alla amerikaner, inte bara ungdomar” tycker att ”socialism är bra” (vi skulle inte kunna hålla med dessa 40 procent mer), och att 33 procent säger att de sannolikt skulle rösta på en representant för socialistpartiet Democratic Socialists of America (DSA) i ett ämbetsval.
Högervriden ledning
Om Jeffries verkligen inte höll med om republikanernas McCarthyekande uttalande om plutokratiskt berättigande, skulle han ha kunnat göra så mycket mer än att bara säga det: han kunde ha röstat nej. Att han inte gjorde det visar än en gång att det demokratiska ledarskapet är villigt att ställa sig på Republikanernas sida mot vänstern, något vi sett gång på gång (minns hur ordföranden för demokraterna i delstaten New York lade mer energi på att besegra India Walton, en socialist som ställde upp i guvernörsvalet i Buffalo, än att hjälpa New York-demokraterna att slå Republikanerna i kongressvalet, vilket kostat Demokraterna majoriteten i representanthuset och är skälet till att Jeffries i dag är minoritetsledare snarare än majoritetsledare).
Även om dessa seniora demokratiska ledares beteende var depraverat, finns en del positiva nyheter. 86 demokrater i representanthuset röstade emot resolutionen. Det är svårt att förmedla till dem som inte växte upp under kalla kriget vilket enormt framsteg i vår politiska kultur detta utgör. För bara ett årtionde sedan skulle många fler av dessa demokrater ha ställt sig bakom resolutionen.
Erkänner dragningskraften
Tankegångarna hos de representanter som motsatte sig resolutionen var uppmuntrande. Bernie Sanders-anhängaren Pramila Jayapal konstaterade att Republikanerna sprider skrämselpropaganda om socialism för att attackera populära bidragsprogram och distrahera amerikaner som är intresserade av att ta efter populära modeller av socialdemokrati, som de i de nordiska länderna. Till och med några av de demokrater som är mindre välvilligt inställda till socialism såg den republikanska resolutionen för vad den var: ett fegt försök att fläcka hela den offentliga sektorn med blodet från Pol Pots offer.
Den mest hoppingivande aspekten av hela den här konstiga händelsen är dock vad den påvisade: republikaner och mittendemokrater vet att socialismen har dragningskraft just nu. Denna resolution handlade egentligen om självidentifierade demokratiska socialister som Alexandria Ocasio-Cortez, Cori Bush och Jamaal Bowman, såväl som den blygsamma men växande makt som DSA har i New York och på andra håll. Smutskastande av vänstern är så klart alltid förkastligt, men röda faror är mycket mer sannolika när vänstern gör något skrämmande. För närvarande bygger socialisterna makt, vinner en del segrar och, som Salazar konstaterade, övertygar många amerikaner om att ge deras idéer en chans. Det skrämmer högern – och mittendemokraterna som är slavar under affärseliten som finansierar deras kampanjer.
Artikeln är tidigare publicerad i The Jacobin.
Översättning: Jenny Cleveson
