De kan användas för att prata om något som inte finns men som kommer att uppstå i framtiden, vilket kommer att förändra allt. Andra gånger används samma ord för att tala om något som funnits närvarande i datorspel och nätkulturer sedan årtionden.

Akademiker har under samma årtionden myntat hundratals begrepp som syftar till att greppa de digitala kommunikationernas utveckling. Men ju större vetenskaplig nit som läggs på att ringa in exakt vad ett ord betyder, desto mindre blir chansen att ordet någonsin lämnar seminarierummen.

Skönlitteraturen har på så viss haft större genomslag än vetenskapen. Orden som vi just nu dryftar är båda hämtade från klassiska science fiction-romaner. ”Cyberspace” myntades 1982 av William Gibson; tio år senare utkom Neal Stephenson med romanen Snow Crash som anses vara debuten för ”metaverse”.

På slutet av 1990-talet, under internets etableringsfas, skulle allt vara ”cyber”. Nätet föreställdes som en separat plats dit man kunde flytta befintliga verksamheter. På nollnolltalet var det som att cyberspace imploderade. Intresset för ”virtuella världar” slocknade i takt med att den vanliga världen blev mobilt uppkopplad. Riskkapital sökte sig i stället mot ”sociala nätverk”.

Facebooks expansion bars upp av den verkliga, vardagliga världen, den där vi tog fotona som vi laddade upp. Där vi bodde i bostadskvarter som bildade grannskapsgrupper. Där vi gick på evenemang efter att ha fått inbjudan via Facebook.

Sedan kom pandemin. Pendeln svängde. Kapitalets jakt efter nya territorier orienterade åter om sig mot de rent virtuella världarna. ”Cyberspace” klingade mossigt, så det blev dags att sträcka sig efter nästa klassiker i science fiction-hyllan. Facebook har nu bytt namn till Meta, som i metaversum. Att ordet har oklar innebörd är inte någon brist, utan själva poängen.•